Årsarkiv: 2020


Konsten att vara mamma   Recently updated !

Ibland är livet som mamma så fantastiskt och så enkelt. Och ibland gör det så jävla ont. De senaste veckorna har det varit tufft att vara mamma. Mitt hjärta har haft blödande sår och rädslan har levt utanpå mitt skinn.  Min pojke börjar bli stor och med det kommer en massa rädslor. Det är en himla massa tillit som måste byggas upp, från båda sidor. Är han där han säger att han ska vara? Hur cyklar han i trafiken? Och kommer hans vänner att påverkar honom till att göra något han inte vill (eller framför allt som jag inte vill)? Är dom snälla mot honom?

Vi har också slåtts mot elaka ord. Kompisar som säger saker som gör ont. Och smällen som träffar honom gör ondare i mig än i han själv skulle jag gissa. Jag försöker att vara lugn och logisk. Barn är elaka. Ingen kommer förbi det under uppväxten, vi alla måste ta oss över den vägen. Vi gör det bara mer eller mindre hela. Men det blir som att jag stretar emot, bromsar upp farten och skriker nej. Jag vill slåss, försvara, skydda. Inte låtsas som ingenting. Fast att jag vet att det bästa är att bara gå vidare.

Han kom hem häromdagen, kände sig så stolt och stor, medans jag kände mig så liten och svag. Som en urvriden disktrasa. Han växer av friheten, jag vet det. Jag måste bara låta bli att krympa. Jag behöver växa med honom, glädjas, ha tillit. Precis när man vant sig vid en utvecklingsnivå så kommer nästa. Som vuxen kan man liksom inte stå still, man måste växa och utvecklas med sitt barn. Just nu ligger han en bit före mig. Min tillväxtkurva ligger lite efter, och det skaver och gör ont.

Det är verkligen en konst att vara förälder, och som föräldrakonstnär blir man verkligen aldrig fullutvecklad eller färdig. Den där tavlan man målar tillsammans blir aldrig klar. När man tror att man lagt sista penseldragen kommer alltid barnet med nästa och så står man där helt förvirrad och förundrad och undrar vad som ska bli ens nästa drag. Vad är rätt och vad är fel, och vad är det som behövs för att göra tavlan hel? ♡

 


Att säga hejdå   Recently updated !

Nu är det dags att säga hejdå till en klient och det är alltid både med glädje och sorg. Det är en konstig bransch på det sättet. Att vara terapeut. Jag jobbar för att klienterna inte ska behöva komma till mig. Syftet med mitt yrke är att jobba för att klienten ska må så bra som möjligt. Att de inte ska behöva terapi. Man vill inte “se dom åter” , man jobbar inte med merförsäljning eller med att få kunderna tillbaka. Tvärtom.

Det känns konstigt att släppa iväg en person där jag har fått komma innanför huden. Hejdå, vi ses förhoppningsvis aldrig igen. Dom orden är ju aldrig en sanning. För jag bryr mig, jag vill veta hur det går, hur ditt liv fortsätter. Men jag får sällan se slutet på sagan. Jag är liksom bara en del i ett kapitel. Självklart önskar jag tillbaka alla mina klienter. Men inte med en önskan att de ska må dåligt, utan isåfall för att ventilera, bibehålla sin hälsa. Det vore en dröm att få hänga med en människa som ventilationsfönster under flera år. Att få vara väggen man lutar sig mot när livet ibland gungar, att få vara personen som får upp en på fötter igen när man tillfälligt trillat.

Ja men nu är det dags att säga hejdå. Fyra månaders terapi är över. Det har varit en himla härlig resa. Jag hoppar av tåget med en förhoppning att bli inbjuden i framtiden igen ♡


Jag minns dig ändå   Recently updated !

Som om jag försöker glömma.

Som om jag försöker låtsas att du aldrig fanns.

Ibland hittar jag dig

någon helt annanstans.

 

Som om du aldrig funnits.

Som om du inte fanns kvar.

Ibland ser jag dig bland träden.

Bland minnena jag spar.

 

Som om du aldrig varit här.

Som att ditt hjärta slutat slå.

Jag packar ner dig i min väska

vill inte säga hejdå.

 

Jag tar dig med mig.

Gömmer dig för att inte se.

men så kommer jag på mig

med att du fortfarande går bredvid.

 

Ibland gömmer jag dig under sängen

vet inte om jag vill att du tittar fram.

Ibland drömmer jag att jag rusar,

rakt in i din famn.

 

Som att allting är overkligt.

Som att allt vore en dröm.

Ibland nyper jag mig i armen

önskar att jag vaknar upp ur min sömn.

 

Som om du aldrig sprungit bredvid mig.

Som att vi aldrig skrattat i kapp.

Som om vi aldrig rullat runt i gräset.

Som om vi aldrig skådat stjärnorna en tyst natt.

 

Oftast tänker jag inte på dig.

Ofta går jag dig förbi.

Ofta rycker jag på axlarna.

Som om det aldrig varit vi.

 

Sen kommer de där stunderna.

Som om allting vore svart.

Då tänker jag på dig.

Både dag och natt.

 

Du finns i de där stunderna.

När mitt hjärtat slutar slå.

Då tänker jag på dig.

Då minns jag dig ändå.


Good enough   Recently updated !

Jag har precis skickat in en av terminens examinationsuppgifter och känner att det är oklart om jag blir godkänd. När jag tryckte på knappen visste jag innerst inne att jag kunde ha gjort mer, läst mer, lagt ner min tid. Lagt till mer ord. Men någonstans satte jag en gräns.

GOOD ENOUGH.

Den var helt enkelt tillräckligt bra.

Det var 14 år sedan det där ordet blev mitt mantra. Som det klev in i min skalle och lade sig längst fram i min hjärna. Numera finns ordet i allt jag gör. I hela mig. Jag behöver liksom inte vara bäst på någonting, bara tillräckligt bra.

Vilket lättnad! Pust!

Jag satt söndertrasad hos psykologen med ett spädbarn i famnen den där dagen för 14 år sedan. Nybliven mamma som inte räckte till. Jag kände mig oduglig, misslyckad. Ingenting jag gjorde var bra, eller i alla fall kändes det så. Jag kände mig inte som andra mammor. Jag kände mig sämre.

Jag ville vara världens bästa mamma för mitt barn men kände att jag inte kunde leva upp till det. Det blev en daglig besvikelse. Och någonstans i det där mötet, i det där lilla rummet så sa hon det. Måste du vara världens bästa mamma? De flesta barn blir ok så länge man bara är tillräckligt bra.

Tillräckligt bra?

Någonstans gick det hem. Kanske blev det det enda halmstråt jag fick tag i på väg mot botten. Så jag grep tag i det och höll hårt. Och jag har inte släppt taget än. Det är så skönt att inte behöva ge allt. Att det räcker med good enough. Jag är inte världens bästa mamma, fru, vän, företagare eller anställd. Men jag är tillräckligt bra. Och det räcker långt. ♡


Bär & kattknark   Recently updated !

Kommer på katten med att knarka i rabatten. Han ligger utslagen på rygg över min nyplanterade kantnepea. Kanske är det en omöjlighet att få dessa blommor att överleva i ett kattätt område? Kanske kommer det än mer leda till revirtänkande och slagsmål när alla fyrbenta varelser vill komma förbi och sniffa sig höga på mina lila blommor?

Jag älskar blommor och trädgård. En gång i tiden var det faktiskt mitt största intresse och på gymnasiet stod jag i valet och kvalet om det var djur eller blommor jag skulle välja. Men det blev djur…

Det där med trädgård är ju inte lika lätt som det låter insåg jag när jag fick en. Jag tror att det är min ADHD som förstör för mig, eller i alla fall skyller jag på den och ger upp. Det går inte så bra att vara slarvig när det kommer till fröer. Inte att vara glömsk heller. Man får inte fler försök än ett. Missar man något så dör dem direkt.

Planering är inte heller min starka sida. Jag flyttar runt på stenar och växter varje år. Så är det något jag mot all förmodan fått att överleva, japp då dör det garanterat under flytten. Lägg till små barn, noll med tid och en depression så är det där intresset ett minne blott. När blommorna/grönsakerna inte vill överleva ja då ger jag upp. Orkar liksom inte en fight till.

Idag blir jag trött bara jag tänker på trädgård, fast samtidigt kliar det i fingrarna och jag vill så mycket. Men jag litar inte på mig själv. För min erfarenhet säger att det inte blir bra, hur mycket jag än försöker.

Men allt går ju såklart inte fel. Tacka vet jag bären, dessa älskade buskar. (Som detta året har flyttats). Håll tummarna för mig att de överlever! Dom kommer med underbara överraskningar varje år. Och vindruvan. Ja det har tagit över hela växthuset. Men kanske är detta året då jag faktiskt gör om och gör rätt? Där var sak hittar sin plats. Där jag inte glömmer av vad jag planterat (eller att jag överhuvudtaget har planterat). Där jag inte glömmer av att vattna, och där jag inte kör över det med gräsklipparen.

Kanske ger jag det ett nytt försök. I år, igen.


Sitt still

Sitt still

I veckan hade jag behandlingssamtal för mina barn. Ett av barnen sitter som ett ljus och svarar aktivt på frågor medans den andra hänger upp och ner i stolen, ligger och krälar på golvet eller detaljundersöker saker som ligger på soffbordet. Jag vet att han lyssnar, även om det inte ser så ut. Men det är så himla påfrestande att prata med någon som visar minimalt intresse och som inte kan sitta still. Jag är så nära att med hög röst säga “sitt still”, men jag biter mig i tungan. Svär inombords samtidigt som jag är tacksam att jag inte jobbar inom skolans värld.

Jag tror att jag är lika lättad som honom när “lektionen” är slut. När jag kommer hem sätter mig i soffan och pratar med min man. Under vårt samtal pillar jag med papper, klipper och klistrar. Springer fram och tillbaka till skrivaren samtidigt som jag har tankarna någon helt annanstans. “Kan du inte bara sitta still” säger han högt och jag vaknar till.

“Va?”.

“Jag blir stressad när du far omkring, kan du inte bara vara lugn?”.

Jag känner efter inombords en sekund, men nej, det går inte att vara lugn.

Eftersom jag bara timmarna innan hade känt precis samma irritation mot min son kan jag nu på pricken förstå känslan min man bär, irritationen, hopplöshetskänslan, och lusten att bara vilja skita i samtalet…..bara för ett en person inte kan sitta still. Men jag förstår också sonen, jag vet hur det känns i kroppen. Hur rastlöshet river och sticks, och hur man försöker koncentrera sig men hur det känns som att man går sönder på vägen.

När en tanke flyger iväg så är det så svårt att inte följa efter.

Jag vet hur jobbigt det är för personen framför en, men jag vet också att det alltid är jobbigare för personen som inte kan koncentrera sig. För den personen lever i den känslan, dygnet runt. Medan du kan lämna situationen och fly från din. Och där och då blir jag påmind, om att detta tillstånd aldrig går över, och att det inte handlar om att han är en pojke på 11 år, utan att han kommer bära samma svårigheter när han är en man på 30 år. I framtiden är det inte hans lärare, kompisar eller föräldrar som ber honom sitta still, utan hans fru eller barn.

Än i dag som 40-åring får jag tillsägelser både från familj, vänner och arbetskamrater. Men även från okända människor. Sitt still. För helt omedvetet rör jag mina fötter, ben, pillar på något, eller blir tvungen att resa mig för att “gå på toaletten” när stillasittandet har blivit för långt.

Sitt still är ord man kommer ha med sig hela livet, och som alltid kommer kännas som en käftsmäll. För än idag blir jag lika förvånad när folk ber mig att sitta still, för i den stunden är det precis det jag tycker att jag gör, försöker sitta still. Deras påminnelse betyder bara att jag har misslyckats, igen.

 


Vi skrattar

Vi skrattar i mitt samtalsrum.

För ibland är det precis vad ångesten behöver

att man skrattar den i ansiktet.

När du ser vad ångesten säger till dig blir du först ledsen

sedan arg

sedan road.

För det är du som tror på den.

Det är så viktigt att inte ta sig själv på för stort allvar

speciellt inte sina tankar.

Du går med lättare steg ut från mitt rum.

För vi skrattar

tillsammans ❤️

 

 


Förlora fotfästet

Tappar bort

mig själv.

Förlorar fotfästet

om och om igen.

Precis när jag tror att jag återfått balansen

faller jag

igen.

Det syns inte

utanpå.

Men inuti

gör det ont.

Får blåmärken.

Både här och där.

Älskar känslan

av vind i håret.

När tankarna går snabbt

och världen är min.

Huvudet bland molnen

och fötterna på jorden.

Gör att man snubblar

ibland.

Varje gång är jag rädd

för att fastna

att inte ta mig upp.

Och den rädslan

gör nästan ondare

än själva fallet.


Precis som förut

Jag mår inte dåligt,

är inte speciellt ångestfull.

Men jag känner absolut att jag påverkas,

förlorar både hopp och energi.

Planerna och drömmarna om framtiden känns plötsligt inte lika stora,

inte lika viktiga.

Och när mina mål inte längre lyser i neonskyltar tappar jag både fart och riktning.

Jag bromsar,

ramlar omkull

och vet inte vart jag ska gå.

Inte ens ordet semester skapar ljuv musik längre.

Känns som att det bara är oljud som hörs.

Livet har alltid varit osäkert.

Men kanske har det nu dragits till sin spets.

Det känns helt plötsligt inte lika meningsfullt att gå framåt.

Var och en står på sin alldeles egna plats.

Skakar galler.

Fast att man egentligen inte är inlåst.

Både friheten och framtiden är begränsad.

Fast att den fortfarande ligger framför oss.

Precis som förut.


Har du bestämt dig för att gå i terapi? Läs det här!

Har du bestämt dig för att gå i terapi? Läs det här!

Har du bestämt dig för att gå i terapi? Läs det här!

Först och främst grattis till en bra investering. Du lägger pengar på dig själv, din framtid. För att få ut så mycket som möjligt av den är det också viktigt att du väljer terapeut och terapimetod med omsorg. Idag vet vi att samtalsmetoden är viktigt, men viktigare än det är faktiskt alliansen, att du trivs tillsammans med din terapeut, gör du inte det kan det vara som att kasta pengarna i sjön. Några råd från mig innan du går in i behandling:

 

  • Vad är det du vill arbeta med, är det en sorg, personlig utveckling, depression en söndrig relation eller missbruksproblematik? Jo det är faktiskt viktigt att välja vilken terapimetod som passar din problematik. Känner du att du vill grotta ner dig i det förflutna eller vill du mer tänka på här och nu, framtiden. Olika metoder fokuserar på olika saker, så googla, läs på. Ju mer kött på benen du har desto troligare är det att du hittar rätt terapeut.

 

  • Se till att din terapeut är van med problemet du vill prata om, har mött det förut eller i alla fall vill ta sig an det. Det kan bli helt fel om din terapeut inte har erfarenhet, förförståelse eller kunskap. Hittar du en terapeut som är inriktad på relationer medans du vill arbeta med ett trauma så kan det bli helt fel! Alla terapeuter är självklart nya på ett ämne någon gång men säger din magkänsla att detta inte är rätt för dig. Gå.

 

  • Kolla så att din terapeut själv gått i terapi och har handledning. Det är viktigt för dig att terapeuten fortsätter att utvecklas och har en handledare hon kan bolla sina frågor och funderingar mer och därmed bli bättre i dina samtal.

 

  • Det finns många som kallar sig terapeuter. Kolla så att personen har en lämplig utbildning OCH lämplig erfarenhet. Att personen är utbildad KBT-terapeut säger ingenting om hur bra han/hen är. Är personen van vid att möta människor? Hur många år har personen jobbat med samtal? Tänk på att de flesta samtalsutbildningar går att köpa vilket inte är ett bevis på att personen är bra. Be om referenser, eller titta på terapeutens arbetserfarenheter.

 

  • Samtalsterapeut, kbt-terapeut, livscoach, andligvägledare. Ja namnen är många och alla vill hjälpa dig. Tyvärr kan vem som helst kalla sig terapeut och coach. Så var rädd om dig själv. Välj noga ut personen du vill lägga din tillit till. Som klient är man i en utsatt situation och litar på sin terapeut, skulle terapeuten ge dig råd eller säga opassande saker kan det skada dig.

 

  • Försök att lära känna din terapeut innan du träffar henne. Har hennes företag en hemsida, har hon facebook eller instagram? Se vad du kan hitta för fakta om henne. Gillar du det du läser. Gillar du hennes sätt att förklara saker eller prata? Det är viktigt att ni har samma språk. Förstår varandra. Om du bor i en liten ort kanske du kan hitta någon annan som varit klient hos henne, eller en arbetskamrat. Sen ska du inte ta allt alla andra säger på allvar men får man kritik ligger det ofta en och annan sanning i det. Gå efter din egen magkänsla.

 

  • Vart har personen gått sin utbildning? Se om utbildning har goda referenser.

 

  • Jag passar inte alla. Jag vet det. Jag har heller inte kunskap inom alla områden. Jag vet det också. ALLA terapeuters kompetens är begränsad. Ingen av oss kan eller är van att möta alla slags svårigheter. Se till att din terapeut vet sina begränsningar!

 

  • Ge inte upp!!! Jag har träffat så otroligt många människor som varit inom vården (vissa i hela sitt liv), de har mött kuratorer, psykologer och läkare och har helt tappat förtroendet för människor. Men det finns bra terapeuter, jag lovar, det gäller bara att du hittar den som passar dig ♡

 

Men det viktigaste av allt!

Det finns ett skrämmande antal människor där ute som vill hjälpa andra utan att ha varken kunskap och erfarenhet. Så snälla, var rädd om dig. Att lägga sin tillit i någons händer är värdefullt. Kan personen inte bära upp den kan både du och ditt förtroende till personen skadas. Ta hand om dig!