Jag har känt mig nedstämd ett tag. Ganska länge faktiskt. Försöker att kämpa med både ord och tankar men det snurrar bara runt varandra likt en brottningsmatch ingen vinner. Jag vet inte vad jag ska säga eller vad jag ska tänka, eller det vet jag väl men jag hittar inte orden som passar och får plats. Inte här inne, och inte heller i mig själv.
Så det kanske blir tystare här ett tag, eller kanske trallar jag på som vanligt, vem vet.
Jag försöker i alla fall att vara snäll mot mig själv, ta pauser, inte ställa krav. Men det hjälper liksom inte. Jag vet att sådana här perioder kommer. Det har de alltid gjort. När jag känner mig urspår, värdelös, och tvivlar på mig själv. Jag tappar liksom bort mig och har svårt att hitta tillbaka. De där målbilderna jag alltid haft suddas ut, jag står och stampar, och vet inte vart jag ska.
Jag tror, eller kanske vet, att det är avsaknaden av kickar som gör mig nedstämd. Som får mitt liv att sakna mening, att tappa energi. Att inte längre se folk i ögonen, känna magin i rummet, eller komma så där nära som man vill. Allt känns tomt och trist, liksom utan innehåll. Spelar ingen roll hur mycket jag än försöker att fylla det där innehållet för när jag vänder mig om ser jag att det bara är fyllt med luft oavsett hur stora och många krafttag jag fyllt det med.
Har man någon gång varit med om en depression tror jag att man alltid är rädd att få en igen, och kanske skrämmer den där rädslan en mer, än nedstämdheten i sig. Jag försöker skylla nedstämdheten på jobbet, på pms, på coronan, men egentligen spelar anledningen ingen roll. Den är ju där oavsett.
Jag lutar mig mot ”this too shall pass” och idag är en bättre dag, i alla fall just nu. Och jag låter det vara gott nog.
