Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden är inte bara min första skrivna bok. Den var också det första steget på min förändringsresa. Hela boken handlade för mig om att ta bladet från munnen. Att säga exakt vad jag tyckte och tänkte. Att på riktigt blotta mitt innersta. Kan ni fantisera om rädslan när man låter hela världen om den så vill, få ta del av det?
Den var självklart enorm. Men jag utsatta mig för den. Tog emot den, med öppna armar, och det är jag tacksam för.
2013. Det är sju år sedan. Sju långa år sedan jag kastade mig ut i världen med huvudet före. En liten bok blev startskottet på mitt företag, på mina föreläsningar, och på mig själv. För det var inte bara en bok som föddes. Det var ett nytt jag. En mycket starkare, stoltare och helare jag.
På ett sätt gör boken mig hel, och på ett annat sätt gör den mig halv. För den påminner mig om en tid som gör så ont. Några plågsamma år där jag inte bara försökte att hitta mig själv som människa utan också som mamma. Boken påminner mig om åren som försvann. Sorgen över det kommer dock aldrig att försvinna. Den kommer ligga som ett litet mörkt rum i mitt hjärta. Tiden då jag inte räckte till.
Men nu börjar det bli dags att säga hejdå, både till boken, och till det där livet som inte längre är jag. Lagret börjar sina och det finns endast ett fåtal böcker kvar, och jag har bestämt mig för att inte trycka upp nya. Så om du någonsin velat köpa den, läsa den eller tänkt att någon annan borde göra det. Passa på nu, för sen är den borta.
Boken hittar du här, här eller här.
