Små sår


Jag hamnar ofta i någon form av vemod när jag fyller år. Halkar ner i en svart grop oavsett hur det ser ut utanför mig. Ensamhet och utanförskaps känslor väller över mig fast att det inte finns i min vardag.

Det handlar om gamla minnen, ”scheman” som sitter kvar sedan jag var barn, där ingen inblandad hade ont uppståt. Men där det ändå skapades ett sår. Det påminner mig om hur skört det är, hur lite det behövs för att vi ska få med oss ett ärr för livet.

Historian jag kommer berätta är skrattretande i en vuxens öra men för ett barn kändes den stor och den känns stor, än idag även om jag vet att den inte är det. Den är skrattretande och barnslig, men känslor är känslor, jag lyssnar och kramar om istället för att förminska.

Jag har alltid fyllt år på ett sportlov. Det innebär att man aldrig stod upp och sjöng för mig i skolan. Man fick varken grattis från kompisar eller lärare och man fick ingen present. Men ungefär 29 dagar om året fick man se sina kompisar hyllas och firas, det hände titt som tätt… men det hände aldrig mig.

Väl hemma har jag bröder som fyller dagarna innan mig vilket gör att man slår ihop kalasen, alltid firar på en annan dag. Inte på MIN dag. Inget ont i det. Men ändå ont i mig.

Min dag blev aldrig min, och idag är det något jag värnar om stort. MIN dag. För dom flesta har det här ingen betydelse. Men för den där tioåriga flickan som kände sig bortglömd hade det stor betydelse…och därför för mig…än idag. Det här måhända vara ett litet sår. Men jag tar lika välhand om det som ett stort. En sår är ett sår, en sorg är en sorg. Oavsett storleken på den ❤︎

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.