Det är en regntung måndag, molnen känns hotande och en trötthet vilar över både mig och sonen som kliver in i den kalla bilen. Jag hör på några sekunder när jag vrider om nyckeln att bilen också är trött och efter ytterligare några sekunder inser jag att den inte kommer att starta. Precis när jag är på väg att utbringa en stor suck (eller kanske var det en svordom) så kavlar den 11-åriga sonen upp armarna med ett leende och säger ”mamma, öppna motorhuven. Vi fixar det här!”
Jag tittar på honom frågande ”va?!?”
Han upprepar sig och tar ett snabbt skutt ur bilen ”öppna motorhuven, vi fixar det här”.
11-åringen har så vitt jag vet aldrig tittat in i en motorhuv och har för övrigt inget som helst intresse för motorer men ändå står han där med uppkavlade armar och ett stort självförtroende beredd på en ny utmaning.
Jag öppnar inte motorhuven och det slutar med att sonen får gå till skolan i det isande regnet och jag får sitta kvar i bilen och vänta på skjuts till jobbet.
Det som kunde blivit en sur och dålig start på dagen blev förmodligen till en bättre stund än vad den hade varit även om bilen hade startat. För just där och då påminde en liten 11-årig kille mig om att en motgång inte behöver vara en motgång (och inte heller en dålig start på en dag) om jag själv inte väljer att se det så.
Jag skulle likt honom kunna välja att se det som en utmaning, en lärdom eller som en extra timme av egentid. På grund av hans smittande glädje och självförtroende blev en kall, regntung problemfylld morgon till en riktigt guldstund istället för ett irritationsmoment.
Tänk vad mycket vi har att lära av våra barn om vi bara vågar tänka på ett annat sätt än vad vi brukar ❤︎
