Det där med att ha en anhörig med missbruk. Så svårt.
Man kan tycka att man borde vänja sig. Det har liksom gått över 20 år nu. Ändå känns det som ett svårläkt sår. Ofta har jag lutat mig mot att försöka bygga upp en förtroende, visa att hen kan lita på mig, genom att år efter år upprepa samma sak; jag finns här om/när du behöver mig. Men hen har aldrig behövt mig till annat än pengar…vilket jag aldrig gett.
Dom få tillfällen vi har hörts av har jag kramat om, sagt ”jag älskar dig”. ”Jag gör vad som helst”…
Men hen har inte tagit emot dem orden, inte från mig och inte från någon annan. Hen fortsätter att leva på, ett liv hen inte önskar. Jag tänker ofta att jag önskade att jag gjort mer, samtidigt som jag innerst inne vet att det inte finns något jag kan göra alls, och jag vet att den dagen hen lämnar jorden kommer jag att ångra mig, för allt jag gjort, men kanske mest av allt det jag inte gjort.
Så jag tar den där kontakten hen inte vill att jag ska göra, och hen blir som förväntad arg, besviken. Om jag nu hade lyckats bygga någon form av förtroende så är den som bortblåst…igen.
Men för mig gör det egentligen ingen skillnad, jag har redan förlorat allt, förlorat dig, så om du backar lite till förändrar varken din eller min situation.
Och kanske att jag ångrar det här,
eller så ångrar jag
det inte alls ❤︎