När jag började driva mitt företag levde jag i en parantes. Som att det bara är en tillfällig del av mitt liv som någongång skulle ta slut. Det var liksom för bra för att vara sant. Ofta klappade jag mig själv på axeln för att jag inte var rädd och för att jag vågade springa framåt men nu när jag tittar bakåt så ser jag att jag visst var rädd, bara inte över det jag trodde.
Jag levde med en ständig rädsla att det någongång skulle ta slut. Att jag en dag var tvungen att gå tillbaka till min gamla verklighet…och den kändes så långt bort
Jag jobbar (i mitt företag) livet ut.
När jag tog bort parentesen ramlade också tyngden från mina axlar. Helt plötsligt kunde jag andas igen, och njuta av mitt företag. Nu i efterhand känns det som två helt olika liv, ett med och ett utan parantes och jag kan gräma mig över att jag bar den så länge (och att det var jag själv som satte dit den).
Men då påminner jag mig själv om att livet handlar om att växa och det är vad jag gjort nu, med flera centimeter, och helt plötsligt blir utsikten annorlunda än vad den var tidigare (så mycket bättre).
Jag slängde min parentes i papperskorgen och om du bär en, gör det du också!