Blogg


Varför vara som starkast när man känner sig som svagast?

Varför ska man vara så jäkla stark de stunder man känner sig så jäkla svag? Många pressar sig som mest när det mår som sämst. Dom tar tvingar sig till jobbet, ler extra stort och tar på sig mer uppgifter än vanligt när allt de egentligen vill är att dra täcker över huvudet.

Fasaden man sätter upp är hårdare än alla andras, fast att ingen annan än en själv begär det av en.

Varför inte erkänna sig sjuk?

Det är som att man ska springa i från det där smärtan med en stor, kall, hård sköld framför sig. Man blir trött, tung, snavar och får än mer sår.

Om man istället hade stannat upp, fikat vid vägkanten (läs sjukskrivit sig) och sedan tagit sig förbi farthindren i livet när man känt att man hade mer styrka och energi så hade man nog kommit i mål med mindre skador.

Varför gör vi så mot oss själva?

Jag känner inte en enda människa med utmattning/depression som gått hem frivilligt. Som har sagt “jag behöver nog vila”. Tvärtom. Dom säger “jag klarar det här”.

Ja, det tror jag säkert att du gör men för vem? Och varför är det viktigt?

Jag vet att det är jobbigt att erkänna för sig själv hur trött, svag och ledsen man känner sig. Men tro mig. Det är det du måste göra för att komma tillbaka. För att bli stark (läs frisk).

Så känner du igen dig i ovanstående så vill jag att du backar lite. Försök att se på ditt liv med perspektiv. Att gå över sin egen gräns är inte starkt, det är självdestruktivt. Vad är det DU behöver göra just nu för att ta hand om dig själv? Se till att gör det då. Ingen annan kommer att ta hand om dig, sätta dina gränser. Det är därför viktigt att du ser dig själv, att du tar ansvar. Nu ♥︎


När slösa lär sig spara

Jag har nog en tendens att slösa pengar. Dels på grund av impulsivitet, dåliga beslut, och att jag går “all in” när jag väl bestämmer mig för något. Men just nu befinner jag mig i en period där jag är så himla trött på alla prylar vi har hemma. Överfulla skåp och garderober. Det känns som att man nästa inte själv får plats i sitt eget hem på grund av allt man köpt på sig. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så. Vi lever i ett konsumtionssamhälle. Men någonstans får det ta stopp.

Som jag tidigare har nämt har jag blivit inspirerad av en minimalistisk vän men också av hobbykreatören som bloggar och sprider både glädje och inspiration på ämnet inredning och rensande. Och trots att jag rensat hur mycket som helst är det fortfarande inte klart, så lite, lite i taget försöker jag att rensa ur mitt hem, och framför allt försöker jag att INTE köpa nytt.

Jag älskar verkligen ordning och reda och målet (trots två barn i huset) är faktiskt att få en någorlunda sådan.

Hejdå koffertar

Det värsta med rensandet är att säga hejdå till allt man tycker om. För jag är verkligen en sådan person som fäster mig vid saker. Jag älskar mina gamla koffertar även om de bara ligger på min golv och aldrig används till någonting. Jag gillar den gamla rostiga ljuslyktan jag aldrig tänder. Men denna gången var jag riktig hård i min sållning och allt jag inte använder som bara står som prydnad åkte ur mitt hem och oj vad mycket bättre det blev.

Min garderob är en sån sak som ska rensas igen. Hårt. Sen alla lådor, skåp och sånna ställen som samlar skräp. Det kommer definitivt att bli höstens projekt. Rensning!  Men det svåras är nog trots allt inte att slänga, skänka. Utan att inte köpa nytt.

I dessa covid tider har jag inte varit ute i affärer på månader vilket är positivt. Men mycket ser man och inspireras av på nätet också. Ja det är helt enkelt en del av höstens projekt. Att rensa ur, och INTE köpa nytt.


Nytt poddavsnitt

Idag ligger ett nytt poddavsnitt ute på ämnet ensamhet. Ett ämne vi med all säkerhet i framtiden kommer att prata mer om då det är en känsla vi alla upplever mer eller mindre och från och till. Dela gärna med er av era tankar kring ämnena vi pratar om och vi är tacksamma om ni kommer med förslag på ämnen ni önskar att vi samtalar om.

Önskar er alla en fin fredag!


Svåra samtal -Alkohol

Nu finns ett nytt samtal ute där jag och min dotter diskuterar alkohol. Vi pratar om varför vuxna ska prata med barn om alkohol, på vilket sätt alkohol kan vara farligt, varför vissa personer har svårt att säga nej och hur man som tonåring ska hantera grupptryck. Finns det ämnen du skulle behöva prata om med dina barn men inte vet hur?

Kontakta mig gärna med förslag på samtalsämnen så tar vi upp de i nästa video.

 


Till dig som lever nära någon med ångest

Vad en person med ångest ofta gillar: att planera och strukturera. Den vill alltid ha god förberedelse tid och gillar att hålla sig till strikta rutiner. Den tycker också om att hålla sig inom sin komfortzon och att överanalysera.

Vad en ångestfull person inte gillar: spontanitet, sista minuten planer, förändrade rutiner, att gå för långt utanför sina gränser, mycket folk, högt ljud och starkt ljus.

Hur du kan förminska personen: säg till den att det inget att oroa sig för, sig till den att det är onödigt att vara stressad, säg att alla upplever ångest och att det inte är stor sak, kom gärna med goda råd som du själv blivit hjälp av eller som ALLA andra gör. Säg till personen att den är barnslig.

Hur du kan vara hjälpsam: fråga vad du kan hjälpa personen med, ha förståelse om personen ställer in/ändrar/ångrar sig, ha förståelse om personen upplever starka känslor om planer förändras, visa att du gärna lyssnar även om du inte kan förstå. Var med i personens plan och hjälp till att planera istället för att ignorera eller lägga allt ansvar på personen.

Att vara kontrollerande och ospontan är inget personen väljer eller själv vill, den är något den måste göra för att kunna hantera sin vardag och stå ut med oförutsedda händelser. Så för att underlätta samlivet med en ångestfull person, påminn dig om att den alltid gör så gott den kan ♡


En sommardag

Jag vaknar tidigt. Intar kaffe på trappan. Njuter av fåglarnas sång och vinden i träden. Jag spenderar dygnens första timmar utomhus, vilande i solstolen med kaffekoppen tätt intill. När barnen vaknar bär det som utlovats av till stranden. Där läser jag en god bok i timmar medans jag hör barnens skrik och lek bland vågorna. Som att jag inte kan få nog av njutning fortsätter jag när jag kommer hem. Tar en långsam promenad med mannen under kvällssolen, slår oss sedan ner på altanen i timmar och pratar över varsitt glas vin. Vi går först in när det bli kallt och jag somnar den kvällen, med en solbränd näsa.

sommarångest

Ja, så ser det ut. I min fantasi. I verkligheten är det mer tvärtom. Spenderar sommarmorgonen inomhus. Skrivandes framför min dator med kaffekoppen tätt intill. Har försökt att sitta utomhus, men varken wifi eller sittställningen duger. Jag rör mig runt otåligt på dagarna, försöker hitta projekt att lägga min tid på för att inte gå sönder. När barnen skriker stranden stretar jag emot, försöker hitta bättre alternativ men förlorar alltid den matchen. Jag plockar med mig en bok, kanske två. Fast att jag vet att ångesten aldrig tänker mig låta läsa dem, utan att jag bli sittandes fastklistrad i sanden med blicken på mina barn. Och fast att de springer runt och leker så ser jag dem drunkna framför mina ögon, om och om igen. När de har tröttnat på leken blir det en lättnadens suck. Min kropp och mitt huvud har varit på helspänn och är egentligen för utmattade för att ens köra bil hem. Jag vill bara gråta, av utmattning, och av glädje att de överlevde, idag igen. Jag vill stänga in dem inomhus, för att lugna mina nerver, men barnen sticker och varsitt håll och mannen min vill föra ett mysigt samtal under kvällssolen på terassen. Jag är på helspänn, kan inte tänka på annat än mina barn som förmodligen både är påkörda, kidnappade och våldtagna nu när jag inte har kontroll.

Värmen ger mig extra ångest, klibbar fast sig på min hud. Det stretar och drar i hela kroppen, river inuti. Jag känner mig som en tigermamma som kämpar för att hålla ihop flocken, men misslyckas, och ser alla eventuella olyckor som kan inträffa spelas upp i mitt inre om och om igen. När alla är tillbaka i boet skulle man kunna tro att lugnet lägger sig i huset, eller i alla fall i min kropp. Men den är uppvarvad, sönderstressad, för utmattad och trött för att ens kunna sova. Istället spelar den upp andra faror, så som husbränder, sjukdomar och död. Jag sover halvdåligt den natten, liksom sommarens flesta nätter. Och när jag vaknar upp och hör barnen skrika “ja, sol” så vet jag att jag väntar ännu en dag, badande i ångest. En dag där mitt sinne inte får vila, inte får någon ro.

Och det är så sommaren mestandels ser ut för mig.

Därför skiter jag i den här sommaren, jag tänker inte ens försöka vila, ta en semester. För mig är sommaren ett konstant ångesttillstånd, och i år accepterar jag det och tänker inte ens låtsas att njuta av sol och gröna dagar. Nej, jag stänger av min hjärna och kommer tillbaka till hösten igen. Där kan jag finns ro bland mjuk luft, regniga dagar och ungar som spenderar dygnets alla timmar inomhus. Så sommaren tack o hej, du kommer detta året inte få se så mycket av mig ❀

Mer om sommarångest kan du läsa här och här.


Företagsdrömmar

Det där med att driva företag. Jag beundrar verkligen dem som lyckas. För det krävs inte bara mod utan också tålamod. Du måste vara uthållig. kreativ, relevant, ihärdig, nyfiken och samtidigt älska det du gör. Företagande är ett av mina största intressen. Kanske för att det är så brett och för att man aldrig blir fullärd. Det är inte svårt att starta ett företag, men att driva runt ett…med vinst… det är svårare.

Jag beundrar varje människa som försöker. För tillsammans med varje nystartat företag finns en dröm och ett mål. Själv har jag nästan glömt hur min dröm lät för åtta år sedan när mitt företag föddes. För både jag och den där drömmen har förändrats så mycket sedan dess och kanske är det just det som jag älskar med företag. Att man inte behöver säga upp sig för att testa något nytt. Dra vidare. Utan man får lov att göra det därifrån man står.

Har du någonsin haft företagsdrömmar? Har du försökt att nå dem? Berätta!


Livet bakom bilderna

Jag älskar att följa andra bloggare, läsa om deras vardag, se alla vackra bilder. På sätt och vis känner man dem, trots att man aldrig har mötts. Jag tycker att det är så tilltalade med enkla inlägg, att få se hur deras dag eller hur deras helg ser ut. Att bli inbjuden i deras hem, få lära känna deras vänner, familj. Det finns något så fint i det, att människor delar med sig. Och många gånger tänker jag att så vill jag också göra. Visa upp min lilla värld.

Men när man inte lever något flaschigt influencer liv finns det helt enkelt inte så mycket att visa upp. Vardagarna ser likadana ut. Helgerna likaså. Jag är sällan ute och fikar, träffar inte vänner, grannar eller resterande del av min familj. Jag besöker sällan nya platser, gör inga stora förändringar eller är med om händelser värda att dela.

Nej jag jobbar 7-16. Sitter varje dag på samma kontorsstol. Jag får ta del av människor livshistoria, får väcka insikt och förändring, och ibland, eller ganska ofta, möta motstånd. Jag får prata med människor andra inte vill möta, få ta del av en värld andra bara läser i tidningar eller ser på tv:n. Jag får vara en del av en annan verklighet, för en liten stund. Sedan stänger jag dörren till den där världen, och åker hem.

Jag rastar hunden, försöker underhålla hemmet, städar upp efter barnen, pratar med mannen och om jag får tid, hitta en liten liten stund för mig själv. Sedan är dagen slut. Och allting börjar om igen. Det finns inte mycket att dela, ta kort på, mer än mina tankar. Och när jag få den där lusten “att vara som dom där andra” får jag påminna mig om livet bakom de där fina bilderna. Det vet man inte alls hur det ser ut. En bild säger ingenting, just mer än den sekunden den togs. Mitt liv är så himla vackert fast att det inte går att dela på bild. Jag och min man älskar varandra, hela familjen trivs ihop utan bråk och tjafs. Vi är friska. Har en fungerande vardag utan några fina bilder på cappucino, desserter, fester och utflykter. Kanske är den där fungerande vardagen vackrare än dom där tillfälliga lyckostunderna som ofta delas, kanske är ett funktionellt vardagsliv svårare att dela med sig av i bild? För här finns inga speciella stunder att fånga, här lever vi liksom i en bra vardag hela tiden.

Jag tror att alla vi vuxna behöver påminna oss om det, (och speciellt prata om det med våra barn). Att skratta på en bild betyder inte nödvändigtvis att du måste vara glad. Att ha 10 vänner ständigt omkring dig betyder inte att du på riktigt känner att du kan lita på dem och att de är dig nära. Vi vet ingenting om andra människor. Även om vi dagligen ser dem på bild. En bild är en tillfällig verklighet, inte ett helt liv.

 


Sommarlov

Då var sommarlovet här. Denna sommaren blir speciell. Förmodligen för många av  oss. Även om de lättar på flertalet restriktioner nu kommer jag och min familj inte resa eller göra några större utsvävningar alls. Jag och mannen kommer inte ens att ta ut semester utan får försöka hitta på roliga saker för barnen efter arbetstid, mitt i vardagen.

Jag vet inte vad jag känner om allting än. Men grunden till att jag inte tar ut semester är att jag inte fick någon sammanhängande semester och eftersom jag har svårt att komma ner i varv och slappna av kände jag att jag fick skjuta upp den. Göra på ett annat sätt. Då jag har ett sista halvår kvar i skolan kan det vara bättre för mig att ta ledigheten till hösten så att jag orkar med min sista termin.

Man har också tappat glädje och lust med tanke på omständigheterna. Även om folk sedan en tid tillbaka har skitit i restriktioner och träffats ute hejvilt kommer vi fortsatt att vara lite försiktiga. Barnen måste så klart underhållas, få träffa vänner och leka. Men vi får försöka klippa och klistra i livet, göra saker på bästa sätt.

Min största oro ligger inte i hur jag ska orka utan semester, utan den ligger på barnen. Hur rastlösa, uttråkade kommer de att vara? Och vad gör man när man inte kan åka till Liseberg, sommarland osv. Det blir verkligen till att tänka utanför boxen i sommar, vara kreativ, göra utflykter hemmavid och testa på nya saker.

Sommaren brukar också vara den del av året då min ångest är som starkast så jag tänkte testa att jobba undersöka och se om jag kan njuta av månaderna mer när jag håller mig till rutiner än när jag släpper dem. Kanske är jag en person som ska ha semester höst eller vår istället. Kanske passar jag helt enkelt inte in i att leva precis som det förväntas…

Jag hoppas på en höst där världen har lugnat sig. Där man kan känna sig mer trygg. Jag längtar efter att få pusta ut. Att slippa vara rädd för simpla förkylningssymtom och att återigen få knyta mänskliga kontakter. Jag hoppas att både barnen och mitt sinne kan finna ro denna sommaren. Att vi kan njuta av varandet istället för görandet.

Så mitt liv kommer att löpa på som vanligt. Både vad gäller arbetet, bloggandet och företagandet.

Hur kommer din sommar att se ut, vad har du för tankar och planer?  Dela gärna med dig!

 


Du har väl inte missat min podd?

Du har väl inte missat min podd?

Du har väl inte missat min podd?

Du har väl inte missat min och hobbykreatörens podd?

Den kommer inom kort finnas i din närmsta podcastapp men fram till dess hittar du den på spotify, sök på sjukt (o)normal, och här.

Vi har hittills samtalat om depression, återhämtning, och ätstörningar. Tanken är att släppa ett avsnitt i veckan på olika ämnen. Kom gärna med förslag om det finns ämnen du skulle vilja höra oss diskutera. Önskar dig en fortsatt din lördag!