Blogg


Ljusterapi

Ljusterapi

Ljusterapi

Förra veckan drog jag och bästisen mot solen efter jobbet. Kan varit något av det bästa jag gjort! Känslan av ljuset, värmen och sand mellan fötterna var obeskrivligt. Älskart!


Hade det inte varit för kostnaden 250kr/timmen. Hade jag lätt gjort det varje vecka. Är helt säker på att det hade gjort mig till en piggare och lyckligare människa.

Förutom sol bjöds vi på härliga drinkar.

och leksaker….

Ljusterapi är inte välstuderat inom forskningen vad gäller psykisk ohälsa, men rekommenderas ofta om man drabbats av årstidsbunden depression. Även om det finns delade meningar om ljusets effekt tycker jag själv att jag kan känna en direkt skillnad. Ljus gör mig gladare och piggare alla dagar i veckan.

Kanske ska jag regelbundet ge mig själv en timmes utlandssemester i månaden de mörka årstiderna? Kanske kan det förebygga både trötthet och depression? Jag kanske ska göra en egen studie, på mig själv, om mig själv. Ljus som terapi…


Självkärlek

Den här lilla tjejen är så olik mig själv (på ett bra sätt). Helt otroligt att jag är hennes mamma. Jag ser inget av mig i henne. Hon är så tuff, så stark och så självklar. Jag tänker på mig själv i hennes ålder. Hon är en sådan tjej jag skulle ha velat vara. Hon som hade allt. Både inuti och utanpå. Det känns overkligt för mig att se ett barn så frisk och sund i sina tankar.

Under mina ungdomsår bar jag otroligt mycket självhat, och det finns inget att det i denna tjej vilket förundrar mig och gör mig otroligt lycklig. Denna tjej kan säga: jag är bra, jag är vacker, jag är bäst, jag tycker att jag är fin, jag är nöjd med mig själv, jag är smart. Ord som jag knappt tänker om mig själv och absolut inte skulle säga högt om tanken ens föll över mig. Det känns overkligt och gör mig så stolt och jag hoppas för allt i världen att hon behåller sitt starka självförtroende och sin självkänsla.

Självklart förstår jag att hon, liksom alla människor tvivlar. Men att bara kunna se sig själv i spegeln och säga högt: vad fin jag är (och mena det) är något få personer gör. Jag ser i hennes ögon att hon tycker om sig själv, även när hon inte säger det högt. Det är beundransvärt tycker jag som har kämpat med att försöka tycka om mig själv hela mitt liv. Så vad kan en 13-åring lära en 39-åring?

 Självkärlek.

Kanske den vackraste kärlekarna av dem alla. Eller i alla fall den ovanligaste <3

Så lektionen börjar nu, säg mig älskling, hur gör jag för att bli lika klok och fin som du? <3


Det skulle jag aldrig våga drömma om

Skrivövning

Skrivövning

Varje tisdag bjuder jag dig på en skrivövning. Tanken är att du ska skriva utan att reflektera. Skriv med hjärtat i stället för hjärnan. Skriv det första som dyker upp. Det som finns i ditt hjärta, det som finns i dina tankar. När du skrivit klart tittar du på texten. Vad vill den säga dig?


Skriv utifrån följande mening: Det skulle jag aldrig våga drömma om.

Skrivkortleken finner du här.


Att vara anhörig till en missbrukare

Att vara anhörig till en missbrukare är att alltid leva med skuldkänslor. Att ständigt stångas med frågan “vad ska jag göra”. Det innebär en vardag med maktlöshet. Ett liv som går förlorat, en kärleksrelation som tar slut.

Jag anklagar mig själv ibland, kommer på mig själv med att inte göra någonting. Och tänker att jag, om någon, borde vara den som aktivt förhindrar att missbruket fortskrids. Ändå tittar jag bara på. Tankarna brottas mot varandra, och jag vet att jag kommer att ångra mig djupt den dagen han är borta. Samtidigt som jag vet, att makten inte ligger i mina händer.

Men kanske ska jag tjata, motivera, vara jobbig, stötta, hjälpa till, serva, bjuda in…eller…göra ingenting.

Det finns inget rätt och fel, inget lexikon med svar. Det finns ingen rätt väg, ingen hjälp som läker dem alla. Och om det nu fanns, kanske hade jag puttat honom dit. Eller kanske hade jag stått kvar i min maktlöshet och tänkt att ansvaret inte är mitt.

Men vems är ansvaret?

Jag har träffat tillräckligt många missbrukare för att veta att han inte kommer att ta det själv. Och kanske är det anledningen till att jag låter bli. Men jag vill göra något, jag kommer att ångra mig resten av mitt liv om jag inte försökt, eller kanske är försöka det jag gjort… vid de tillfällen jag säger nej till att ge pengar, vid de tillfällen jag säger att jag fortfarande älskar honom trots att jag inte sett honom i ögonen på flera år.

Jag vet att han kan leva ett helt liv på samma sätt som han gör idag. Men jag vet också att han kan förlora det på mindre än en sekund.

Kanske är han anledningen till mitt yrkesval idag. Eller kanske är mitt yrkesval anledningen till att jag inte tar hand om honom?

En av mina största rädslor är att mina barn ska hamna där, i missbruket. Jag vet hur smärtan känns att se på som syster, men jag vill inte ens fantisera om den smärtan som förälder.

En annan rädsla är att min bror ska lämna jordelivet utan att jag försökt stoppa det.

Jag älskar honom, fortfarande…

fast att det är 25 år sedan vi ens hade en relation. Jag vet att han inte är samma människa, den där personen jag såg upp till. Som alltid var så mycket bättre än mig. Men det spelar liksom ingen roll. Jag bryr mig inte om vem han har blivit, vill bara att ha ska få vara kvar, och få vara lycklig.

Allting bleknar, minnen, känslor. Jag har redan förlorat dig, sörjt dig. Men då och då dyker minnesbilder upp.

Jag ser ögon som liknar dina, ett snett leende som påminner om ditt. Jag ser dig i personer jag möter, önskar många gånger att den som satt framför mig vore du. Ibland kan jag undra vad som hade hänt om du fått träffa en av mina fina arbetskamrater, hur livet hade ändrats för dig om du hade fått ha dem hos dig ett år av ditt liv. Hade du kommit på andra tankar?

Ibland kommer jag på mig själv med att hoppas att det blir så, att någon tar tag i dig, och ruskar om.

Du har allting. Det du förlorade när du gick. Står fortfarande kvar och väntar. Jag vet inte om du vet, men vi alla har öppna armar, som längtar efter att du ska komma tillbaka.

Jag önskar att du ringer mig…

utan att fråga efter pengar, eller medicin. Att du bara säger ordet, det räcker att du viskar det, eller bara får till en halvmening. Att du ber om hjälp. Jag kommer på stående fot, utan att tveka, släpper allt och bara går.

Jag tänker att du snart måste tröttna. Du har inte roligt. Du mår inte bra. Det måste få ett slut snart. Och jag hoppas på ett bra.

 

Vill tipsa om radioprogrammet kropp och själs avsnitt, förälder till missbrukare.

Dagens

Var sååå trött i morse. Förmodligen rester från gårdagen som också gick i trötthetens tecken. Hade Netflix-maraton och såg 10 avsnitt av Homeland. Har nog aldrig legat i en soffa så länge. Fick verkligen ta mig i kragen för att orka göra någonting. Nu väntar jag bara på att få gå och lägga mig. Är alldeles för trött för att hålla upp ögonen. Tänker på allt jag skulle kunna göra nu när jag har flera timmar för mig själv, men nej, det känns omöjligt. Så när detta inlägg är avklarat stänger jag nog ner både datorn och mig själv. Med risk för att vakna klockan fyra i morgon bitti om jag somnar nu.

Morgonen började i alla fall på ett tåg som var tjugo minuter försenat. Eftersom jag hade fullständigt flyt så var mina två tågbyten också försenade vilket gjorde att jag hann med alla tre tåg och fastande därför ingenstans. Vad säger man, plötsligt händer det…aldrig har jag varit så tacksam för tågförseningar som då.

Försökte dra i mig en kaffe och komma igenom kurslitteraturen, det gick så där. Kaffet gick ner i alla fall. Men kunskapen som skulle gått in förlorades någonstans mellan Göteborg och Katrineholm.

Väl framme i Norrköping gick jag med bestämda steg till Trottoarbaren. Världens godaste vegetariska mat om ni frågar mig. Är jag i Norrköping går jag ingen annan stans. Vägrar. Det är som att komma till himlen och det är det enda jag kan tänka på om dagarna när jag är här. Lunchen. För någon som varit vegetarian i snart 30 år är man inte van med stora smakupplevelser. I alla fall inte i den lilla staden jag kommer i från. Där hittar jag ingenting att äta på restaurang. Känns aldrig värt att betala för maten när man får en paj dom köpt på ICA och värmer liksom. Men här..mmmm.

Efter 3 sekunder var det dock uppätet. Skulle i vanliga fall ta ca 2 sek men eftersom maten var varm bestämde jag mig för att vänta. Därav tidsfördröjningen. Men eftersom vänta inte är en styrka hos mig höll det i ca 1/2-1 sek och jag brände upp halva käften. Men det var det värt<3

Sedan vandrade jag iväg till kurslokalen och beskådade allt som var vackert på min väg dit. Norrköping, en både vacker och kul stad <3

Är så tacksam över att det endast var en havldags studier idag. Hade inte klarat mer så trött som jag varit idag. Håller tummarna för att jag får den sömn jag behöver i natt för i morgon ska jag hålla i en workshop efter min utbildning. Det blir en tuff dag så jag hoppas vara fulladdad.

Det finns fortfarande platser kvar så vill du pröva på skrivterapi, tveka inte, boka din plats nu.

Nu ska jag krama kudden. God natt!


Min mamma

Skrivutmaning

Skrivutmaning 10. Min mamma…


Min mamma gör allt för mig och min bror. Hon har alltid prioriterat oss, vi har kommit först, säger hon som sitter framför mig. Fint, tänker jag. Fint att du vet att du är älskad, att du känner det.

Men sen började jag fundera på vad orden hon sade betöd egentligen. Vad innebär det egentligen att sätta sina barn först? Vad var det hennes mamma egentligen gjorde som fick henne att känna sig prioriterad?

Jag tror inte min dotter skulle säga de där orden om mig, men jag tror inte heller att det innebär att hon känner sig oälskad. För jag hoppas att jag lär mina barn att det finns saker jag älskar, som jag prioriterar att göra, för min egen skull. Men det betyder inte att jag inte älskar dem mer.

Jag vill inte att min dotter ska blir en sån där mamma som offrar sig själv för sin man och sina barn. En trött och bitter martyr. Det vägrar jag att vara och det hoppas jag att hon ser.  Jag sätter inte ALLTID mina barn först. Det är ju en omöjlighet, i alla fall för mig. Det innebär inte att de inte är älskade mer än allt annat, men för att vara en bra mamma måste jag också ta hand om mig själv.

För mig har det blivit så viktigt att inte göra våld på mig själv, och jag hoppas att det är något jag skickar med mig mina barn genom livet. Bara för att man älskar andra makalöst mycket, måste man inte sluta älska sig själv.

 


Jag kan inte…

Skrivutmaning

Dagens skrivutmaning

8. Jag kan inte…

  • sova
  • äta fint
  • stå på händer
  • äta långsamt
  • gå sakta
  • bli arg
  • vara medvetet elak
  • vänta
  • ljuga
  • låtsas som ingenting
  • dölja känslor
  • hålla ord inne
  • skjuta upp saker
  • sluta drömma
  • sluta sätta stora mål
  • försöka sluta att nå dem…

Ångesten & jag

Jag känner att jag har landat. Jag känner mig inte lika uppjagad och rädd längre över det jag har framför mig. Trots detta sover jag ständigt med spända käkar och stel nacke. Det är liksom inte jag som bestämmer, ångesten är där oavsett. Även om jag beslutar mig för att sluta oroa mig, sluta vara rädd. Så är det någonting inom mig som inte låter bli. Jag är noga med att lyssna på mina tankar, och där finns inte oron. Istället fastnar den i min kropp. Signaler jag är sämre på att tyda, som jag inte kan utantill.

När jag lär mig att hantera ångesten på ett sätt, kommer den ut i ett annat. Jag kan liksom inte fly.

Det värsta av allt är att det inte är jag som bestämmer över den, det finns ingen lösning på problemet. Någon sa en gång att det gäller att inte lära sig att leva med sin ångest, utan det gäller att lära sig att leva utan. Och det känns svårt, om inte overkligt för någon som håller den i sin hand, varje dag.

Jag har har nu lämnat in 3 av 6 skoluppgifter denna månad. Jag har bokat tåg och hotell. Men ångesten letar ständigt efter nästa problem, nästa kris. Så när jag löser ett, griper den tag i ett nytt. Oavsett hur långt bort i framtiden den ligger. Och finns det inget skapar den något.

NÅGOT MÅSTE DU HA OCH OROA DIG FÖR, skriker den åt mig.

Ångesten vill vara min bästa vän och jag har slutat streta emot. Slutat att undvika dess blick. Jag kan säga jag är inte rädd, rakt in dens ansikte. Ändå spottar den mig i ögonen och fortsätter att gå bredvid. Den förmörkar min blick, på allt. Visar rädslor i varje vrå. Även där det inte borde finnas. I de lyckligaste stunder, i de finaste historierna står den och hånflinar och pekar på saker som skulle kunna hända, allt för att få mig att inte uppleva annat än det den har att erbjuda mig.

Men jag är oftast modig och springer i väg. Med ångesten jagandes strax bakom. Han vet att jag någongång stannar upp för att hämta andan och då har han mig igen. I ett järngrepp.

Och ibland kanske jag kan vila där. I ångestens starka armar. Ligga där svag, uppgiven och rädd.

Men jag vill inte tro. Tro på det han säger mig. Jag vill försöka igen och igen. Och reser mig därför upp igen. Ibland tänker jag att det hade varit enklare om jag hade slutat leva utanför min comfortzone, om jag hade gjort allt det där ångesten önskar av mig. Samtidigt vet jag att ångesten inte är nöjd även om den får precis som den vill. Den vill liksom ha allt, och lite till.


Det blir aldrig så bra som jag tänkt mig

Drömmande?

Det blir aldrig så bra som jag tänkt mig

Drömmar är alltid vackrare än verkligheten. I alla fall mina. Dom har något rosa skimmer över sig, som alltid lämnar en besviken.

I drömmar är jag alltid så lugn och harmonisk, i verkligheten inträffar det mer sällan. I drömmarna faller alla bitar på precis rätt plats. Luften är alltid lagom varm, och maten utomordentligt god. Du kan sitta i en plats i solen, utan att förgås.

I drömmar lever inte trötthet, där finns inget grus i ögonen. Bara ett förlösande skratt. I drömmar finns inga obekväma stunder, inga tysta minuter. I drömmar finns inga fel.

Jag undrar om det är drömmarna som förstör för verkligheten. Verkligheten har liksom så mycket att leva upp till. För mycket för att ens kunna lyckas.

I drömmarna behövs inga skuggor, dom finns inte. Sängen är lagom mjuk, kaffet lagom starkt och du vaknar perfekt utvilad.

Jag har inte upplevt en enda dröm som jag tänkt mig. Glädjen har liksom aldrig varit så stor som i mina planer. När du äntligen har nått ditt mål är du för trött för att fira och vill bara gå hem. Och om du nu upplever något oväntat kul tro fan att du har skoskav.

Mjölken är sur, ungarna likaså. Semesterresan blir en maktkamp mellan två ungar och istället för att njuta av lugnet försöker du få alla att komma hem från semestern levande.

Du behöver en semester efter semestern. För att kunna vila upp dig från livet, som inte alls var som i din dröm.

Ändå fortsätter vi…drömma.

Kanske borde jag skapa mer realistiska fantasier, för att överträffa mina förväntningar? Eller så har jag för höga krav på livet. På mig själv. Vilket lämnar mig besviken.

Eller förresten vet jag inte om jag känner något alls. Jag går mest bara vidare, mot nästa mål. Full av ingenting. Alltid saknandes efter någonting.

Aldrig nöjd. För det blir aldrig så bra som jag tänkt mig.


Att överleva cancer men inte våga leva

Att överleva cancer

Att överleva cancer

Nu är den senaste boken jag arbetat med här. Att överleva cancer men inte våga leva av Cecilia Läckberg. Även om jag aldrig haft cancer kunde jag känna igen mig i stora delar av boken då Cecilia inte bara slogs mot cancer utan också brottades med hälsoångest. Vilket jag också kämpar med så gott som dagligen och ofta är en del av diagnosen generaliserat ångestsyndrom.

Boken har humor och jag skrattade vid flera tillfällen. Kanske för att jag kände igen mig så väl. Jag älskade boken från första stund och tycker att den är viktig just för att vi inte får glömma den psykiska hälsan, även om man är fysiskt sjuk. Och tiden när man blivit frisk och förväntas vara lycklig…

Många gånger hör man positiva historier om hur man uppskattar livet mer efter en allvarlig sjukdom. Det är ju fint. Men själv tror jag att jag hade drabbats av motsatsen. Jag hade varit livrädd för att bli sjuk igen.

Som alla böcker jag ger ut är denna boken viktigt och rekommenderas läsas även av dem som inte drabbats av cancer. Jag tycker också att den ger en större förståelse för hur det kan vara när man är drabbad av generaliserat ångestsyndrom. Köp den, läs den, sprid den!

Boken köper du här (eller på din närmaste bokhandel, adlibris, bokus eller ditt närmsta bibliotek).