Blogg


En påminnelse!

Är du bättre än andra?

Nej helt ärligt så är det inte ofta den känslan faller över dig va? Kanske mer tvärtom? Jag tror de flesta människor är experter på att jämföra sig med andra, och ja, vi jämför oss i allt. Arbete, lön, prestationer, utseende, intelligens, vänner, intressen. Till en viss det kanske det är naturligt och på något vis kanske det fyller en funktion, men för många tror jag att det kan bli tvärtom. Att det tar kraft, energi, att man blir ledsen och ofta får en känsla av att vara värdelös.

Det vi glömmer av när vi jämför oss med andra är att vi har helt olika förutsättningar. Det är ju inte som en löpartävling direkt att vi står precis vid samma startstreck och springer på samma tid. Nej i verkligheten är det ju precis tvärtom.

Vi har ALLA helt olika förutsättningar!

Den där jämförelsesjukan skadar oss. Den förminskar dig och krymper dig istället för motsatsen. I framtiden vill jag att du tänker på det när du jämför dig med andra. Att den där jämförelsen aldrig kan bli jämn. Och att den enda du egentligen kan tävla emot, är dig själv.


“Jag är rädd att mina barn ska dö”

"Jag är rädd att mina barn ska dö"

“Jag är rädd att mina barn ska dö”

Det är rubriken på artikeln i Hemmets (nr 24-25) där man gjort en intervju med mig och min man. Det är ett år sedan och jag var inte alls beredd på nedkomsten. Känns alltid lite läskigt att läsa om sig själv. Speciellt om något man sagt för ett år sedan då ångest och mående går upp och ner. Det känns så stort, mörkt och allvarligt när man läser det i en artikel. Det blir på riktigt på något sätt. Men i min vardag är det ju verkligen bara vardag. Herregud är det verkligen så där illa, kan jag tänka när jag läser om mig själv.  Det jag tipsar om i vilket fall är mindfulness. Att vara “här och nu” är det som motar bort min ångest mest. Och här kommer lite gamla mindfulness tips för den som vill ha det.


Se efter ditt eget bästa

Se efter ditt eget bästa

Se efter ditt eget bästa

Jag hade längtat så efter lite extra ledighet. Nästan sugit på karamellen innan jag fick den i min mun. Jag såg bilder av allt jag skulle hinna göra, hur lugn och lycklig jag skulle vara. Det började så bra, i alla fall i mina tankar.

När jag på onsdagskvällen kommer hem från psykologen är jag nöjd. Längtar hem till en mysig kväll. Men sen var det ju det där med tjockleken på min hud. Inte visste jag att den där och då var alldeles för tunn.

Båda barnen var smått nedstämda efter olyckor och bråk i skolan. Jag borde ha känt det redan där. Att ångesten steg och att jag tog över deras dåliga mående för att de skulle må bättre själva.

Ska vi åka ner till stan och sätta oss på en uteservering i solen, frågar min man. Jag borde påmint till mig själv att det inte är så mysigt som det låter, att bland det värsta jag vet är musik och sorl. Men det lät så mysigt, (i tankarna). Att tillsammans sitta och njuta av början på sommaren. Inte heller tänkte jag på att varken jag eller barnen knappt klarar av att sitta still.

Jag och barnen lämnar sällskapet tidigare. Känner något i kroppen jag inte kan sätta ord på. Dottern vill att en kompis ska sova över. Jag säger ja för att göra henne lycklig fast att jag någonstans innerst inne visste att det var det sista jag behövde. En person till i mitt hus, när jag helst av allt ville vara ensam.

Jag kände att det var på väg åt fel håll, men tog det inte på allvar. Somnade med tanken på att det blir bättre i morgon. Vilket inte blev sant.

På torsdagen anlände ytterligare ett barn till huset. Det sprangs runt och smällde i olika dörrar. De sprang ständigt in och ut. Jag började tappa kontrollen. Oron i kroppen spred sig nu också till mina tankar. Är hunden inne? Var är barnen? Vem var det som sade vad? Vad är planen? Det kändes som att jag motvilligt följde med ett ström. Jag hade liksom inte ens valt att hoppa i den där kanalen men plötsligt gällde det att bara åka med.

Dottern ville åka och bada och jag ville skrika rakt ut. Men gjorde det givetvis inte. När jag senare ringde på telefonen fick jag inget svar. Jag ville lägga mig i fosterställning på golvet på Ica, men log mot kassören och betalade för varorna jag egentligen inte ville ha.

Jag längtade efter stillhet och tystnad men försökte att klara vardagslivet som alla andra. Omgivningens ljud skar i mina öron. Förstår inte hur folk står ut. Skratt, blandat med musik, fågelskrik, hetsiga samtal och allt för högljudda bilar. Önskade för en stund att jag vore döv men tog tillbaka den tanken snabbt.

Huset var fortfarande fullt med barn och kvällen som jag längtat efter blir inte så lugn som jag önskat. Inte heller natten. Vår familjs rutiner slogs itu av en översovande gäst som hade för vana att lägga sig sent på natten. Jag slet mitt hår och räknade ner timmarna tills jag skulle gå upp då tåget väntade på perrongen 5.15.

Jag blev arg, och stressad. Men mest arg. Tiden blev min värsta fiende (och personen på ovanvåningen som inte kunde hålla tyst). Jag matade mina tankar med mer negativa tankar och så var det igång igen, den där offermentaliteten, och att sova därefter var bara en dröm.

Jag hoppar på tåget med två timmars sömn i ryggmärgen och läxböckerna åker inte upp på hela resan. Jag som brukar hinna göra så mycket under en tågresa måste nu försöka samla på mig mer sovtimmar för att klara dagen. Jag är fortfarande arg. Mina käkar är så hårt pressade så om någon skulle försöka prata med mig hade nog orden inte kommit ut.

Framme i Malmö längtar jag redan hem. Vill mest bara sätta mig i en vattenpöl och gråta. Är arg på den översovande pojken. Men mest arg är jag på mig själv. Att jag alltid sätter andras lycka före min egen. Trots att jag vet hur viktigt sömnen är för mig vill jag inget hellre än att mina barn ska ha det bra. Jag tänker att det slutar med att det inte blir bra för någon. Jag lovar att påminna mig om det här i framtiden. Att ta mitt behov av återhämtning på allvar. Det är så lätt att ställa upp på allas viljor…men i och med det kastar man bort sin egen.

Hela helgen hade gått snett och jag försökte nu styra upp mina skeva tankar för att avsluta den på ett annat sätt. När jag skriver det här är det söndag och tyst i rummet. Mannen sover och barnen är hos mormor. När jag tittar tillbaka önskar jag så att jag gjort annorlunda. Att jag själv bestämde över min tid istället för att ge bort den till någon annan och inte vara nöjd med resultatet.

Jag får lära mig av det här tänker jag. Skriva det på min näthinna. Det går inte att låta någon annan styra planet och tro att den tar dig dit DU vill. Man kan inte heller följa en ström om man inte vill sluta upp på samma plats. Det blir krossade förväntningar och kraschlandning. Jag måste bli bättre på att ta ansvar för mitt liv och min tid. Jag vill inget mer än att människor runt mig ska vara lyckliga…men jag vill samtidigt må bra själv. Och det är så klart att ingen annan tänker på det…att ge mig det jag behöver. Det ansvaret ligger på mig, bara mig. Och jag måste lära mig att bära det själv, inte tro att någon annan ser efter mitt bästa. Jag skriver ner det. Se efter DITT eget bästa. Och upprepar det för mig själv om och om igen tills det sitter så hårt att jag tror på det. Se efter DITT eget bästa.


Hårutmaning

Oj, oj, oj, mitt hår och jag. Vilka bråk vi har haft. Är glad att den ens sitter kvar på huvudet. Vi har nu slutit fred, eller det gjorde vi för ganska många år sedan. Och jag har sedan dess försökt att gottgöra allt ont jag gjort det men det är som att det inte riktigt vill förlåta mig.

Håret går ju inte riktigt att styra över. Det kan se olika ut från dag till dag. Kanske därför vi inte riktigt kan bli kompisar. Jag är ju känd för att vara en person som vill ha kontroll, medan mitt hår ständigt ropar; mig styr du inte, och då gör man väl det man kan för att ta kontrollen.

Under hela min uppväxt arbetade jag med att dölja lockarna. På den tiden fanns ingen plattång (eller åtminstone ägde jag ingen) så jag använde olika hårband för att försöka göra det rakt. Jag prövade även en rakpermanent till ingen nytta. Håret blev till svinto. Jag minns ett tillfälle jag gick till frisören och skulle klippa mig och frisören blev hellycklig över mitt hår och blåste upp det så att jag fick värsta volymen och lockarna. Det var det värsta jag sett! Jag gick där ifrån med tårar i ögonen och men för livet. Tog flera år innan jag satte min fot hos en frisör igen.

Idag vet jag faktiskt inte vad det var jag avskydde med lockarna. Kanske var det mest att ingen annan hade dem. Minns inte en enda person på hela skolan mer än mig som gick runt med guldlockigt hår.

Och det där med hårfärg sen. Jag färgade håret första gången när jag var 12 år så helt ärligt vet jag knappt vad jag själv har för färg längre. Men när jag ser tillbaka så är jag allt från blond till rödblond. Och så mycket som man färgat, blekt och slitit i den där stackars hårmanen. Är nästan förvånansvärt att den är i såpass gott skick ändå.

Det där med lockar är svårt. För man vet inte hur de ser ut från en dag till en annan. Om det kommer vara vågigt, lockar eller korkskruvar. Ibland blir det en sak på ena sidan av huvudet och något annat på den andra. Magiskt skulle man kunna säga om man vill hitta ett positivt ord.

Det där med frisyrer är ju en annan sak man aldrig fått vara med om här i livet. Kanske var det det som störde mig i mina ungdomsår. Vet att det var inne med “Jennifer Aniston frisyr”. Man kunde även välja om man ville ha lugg, v-ringat eller u-ringat hår. Ja, om man var rakhårig då. Inte jag inte. För mitt hår ser alltid likadant ut, oavsett vad man gör med det.

I många år klippte jag det hemma själv, eller lät kompisar klippa det. Varför betala 600 spänn när det inte syns någon skillnad. Men ibland när jag kände mig modig kunde jag gå in till en frisör och säga gör vad du vill, du får fria händer. Det var så spännande att det liksom bubblade i magen, men jag kom alltid ut precis likadan. Förutom att jag var full av besvikelse då. Det är väl det enda frisörerna gett mig, och mindre pengar på kontot så klar. Men det är klart att man ska hjälpa till och bidra till deras försörjning 🙂

Jag har alltid bytt frisörer, aldrig hittat den rätta. Tills jag förra veckan besökte en frisör som sade att jag inte behövde klippa mig. (Det kunde jag ju hålla med om så vi blev vänner direkt 😉 ) Hon gjorde ingen mer skillnad än de andra jag träffat så vitt jag kan se, utseende mässigt, men sade att mitt hår var sådant, och att det alltid kommer att kännas slitet, just för att det är lockigt. Men att det skulle räcka med en klippning per år. Det ingav förtroende och stämde ganska mycket överens med vad jag själv upplevde. Det handlar mer om hårsmycken och frisyrer på dig, sade hon, och att hitta rätt produkter. Så det är mitt livsmål nu. Rätt produkter.

Från och med nu ska jag och mitt hår bli bästisar, även om jag tycker att jag behandlat det relativt bra de senaste åren. Men det ska bli än bättre. Så efter en jävlansmassa googlande har jag och mitt hår beslutat oss för att börja med balsammetoden. Det vill säga att utesluta schampo som torkar ut håret. Så nu börjar ett frenetiskt letande efter rätt produkter.

Alltså jag känner ju mig själv såpass väl nu för tiden att jag är medveten om att jag ofta går “all in” i något för att sedan tappa greppet helt. Men jag hoppas verkligen att detta är något som kan funka och som jag inte tappar hoppet om. Jag läser om personer som hållit på i flera år med en fantastisk hårman till följd. Jag håller tummarna för att jag också kan bli en av dem. För mitt hårs skull.

Jag ska också jobba för att hitta andra uppsättningar och undvika hårsnodd. Hår svårt kan det va?!? Men med mitt tålamod och bristande intresse finns en viss risk att det rinner ut i sanden.

Japp då vet ni vad jag kommer att fokusera på ett tag framöver, så ser ni mig i flottigt och illaluktande hår. Räds inte. Det är väl en del av utmaningen I guess, så länge den varar.


Att fånga glädjen

Vad gör dig glad?

Jag har länge funderat över den frågan men tänkt att det är svårt att hitta ett faktiskt svar. Men en dag slog det mig, som en blixt från klar himmel. Att varje gång jag ler, eller känner mig varm i hjärtat så finns ofta en annan människa inblandat. Det kan vara att dom säger något snällt, eller tvärtom, att jag är snäll mot dem.

Jag tror att de flesta av oss för lyckan gör stor. Vi letar efter den för mycket, känner efter för ofta.

Forskning har visat att vi mår som bäst och känner oss lyckligast när vi fokuserar på något, och nej, inte på oss själva. Tvärtom. När vi sitter och tänker och analyserar för mycket, så mår vi dåligt.

Att fånga glädjen

Att fånga glädjen

Man såg att deprimerade personer var mer fokuserade på sig själva än vad välmående personer var. Deprimerade personer tänkte ofta inte på annat än sig själv, vad dom har gjort, och hur dem uppfattades. Och det är ganska självklart att ingen av oss skulle må bra av det.

För mig kändes det ganska självklart när jag hörde om det forskningsresultatet. När det kommer till mig själv så mår jag alltid som bäst när jag har mycket att göra, när jag har ett projekt på gång eller ett mål att sträva efter. Annars känner jag tomhet och ja, då vandrar lätt tankarna och våra tankar tenderar till att lättare vandra åt det negativa  hållet än det positiva.

Det doftar alltid rosor från den hand som skänker blommor.

Man menar också att om man har svårt att hitta sin egen glädje, så försök istället glädja andra. Att försöka glädja dem du älskar kommer per automatik göra dig själv glad.

Det är så lätt att vi tappar bort oss och går vilse i vårt materialistiska samhälle. Jag är den förste att räcka upp handen när det kommer till att bli glad av att shoppa. Men gör det oss glada egentligen. I längden? Forskningen visar att vi ofta lägger vår glädje på yttre faktorer så som jobb, hus, kläder, bilar. Vi vill ha, ha och ha. Och efter vi fått det vi vill ha så vill vi ha mer.

Men om vi på riktigt tänker efter så finns det för egen del inget annat jag vill ha än dom jag älskar nära mig och mat i  magen. Jag skrattar inte mer i märkeskläder än i en trasa.

Jag ska inte säga att pengar inte ger lycka för det där är ju en halvsanning. Alla som varit utan pengar vet hur mycket oro och ångest det kan ge. Men det är inte det jag pratar om. Jag kommer fortsätta att vilja unna mig saker. Men jag vill alltid, alltid komma ihåg, vad som är viktigt, på riktigt, och vad som gör mig glad.

Så till dig som försöker att fånga den där glädjen, börja istället med att ge. Och sluta tänk för gudsskull, försök i alla falla att tänka på annat än dig själv.  Hitta något att lägga fokus på, ägna dig åt saker som du tycker om och ta inte livet på så stort allvar.

Sluta jaga lyckan, låt den istället jaga dig.


Liv på paus – Hjälp mig!

Inlägget innehåller annonslänk

Liv på paus - Hjälp mig!

Liv på paus – Hjälp mig!

Jag har fått äran att medverka i en antologi som precis släppts i bokhyllorna. Jag är en av femton författare som delar sina erfarenheter  av utmattningssyndrom. Ska bli spännande att läsa både andras historier och min egen då jag knappt minns vad jag skrivit.

Boken är så viktigt då vägen till utmattningssyndrom kan se olika ut, och det är så himla svårt att uppfatta att man själv är där. Att bli utmattad är något av det läskigaste jag varit med om och rädslan att hamna där igen är ständigt närvarande. Man är så blind för sin egen utmattning men ser den så tydligt hos andra. Där ser man alla möjliga tecken på att personen “är på väg in i väggen” eller behöver bromsa. Men när det kommer till en själv, not so very much.

Att få vara en del av dessa lysande stjärnor och förebilder gör mig så stolt och glad.

Köp den, sprid den, läs den. Du hittar boken här (annonslänk).


Mitt nya jag

Mitt nya jag

Mitt nya jag

Jag har klippt av mig håret och bokat en tid för kraniosakralterapi. Varit hos optikern och tagit en blöt joggingtur och någonstans mitt i allt det där kändes det som att jag hittade tillbaka till mig själv. Nej det kom så klart inte av sig själv. Jag tog ett allvarligt tag och styrde om båten. Hade haft på mig offerkoftan alldeles för länge och hängde undan den i garderoben igen. Men ibland känns den så trygg och bekväm. Även om den är tung att bära.

We are nerver unhappy for the reason we think. The true reason för our unhappiness is always what we are thinking about the event, never the event itself.

Det är så lätt att fastna där i offer-rollen. Jag glider in där titt som tätt av många anledningar. Det är sååå jääävla synd om mig. Men sen när jag kommer på att jag inte vill vara där, poff, så knuffas jag ur.

Eller riktigt så lätt är det ju inte men nästan. För det handlar om att vända sina tankar. Det är inte vad som händer utan det du tänker om vad som händer som påverkar dig och detta får jag påminna mig om igen, och igen, och igen.

Dina tankar styrt ditt mående. Punkt. Att förvänta sig att man ska må bra när man matar sig själv med negativa tankar är dumhet. Man behöver bara en smäll i ansiktet ibland för att inse det. Jag tar fram boken som blivit min bibel och noterar i mitt inre:

  • Det finns inte misstag eller sammanträffanden i livet. Allt händer av en anledning och har en mening. Ser man det på något annat sätt är vi i en offerroll.
  • Vi är alltid fria att välja vilka tankar vi vill tro på. Tankarna vi väljer avgör kvaliteten på vårt liv.
  • Vi alla har försvar, men ett försvar jobbar mer emot oss än för oss. Mer än att förhindra framtida smärta skapar den det.
  • Vårt sårade jag hamnar alltid på en ”låg-frekvens” och producerar negativa tankar vilket resulterar i ett sämre mående. Offer-rollen är en källa till i princip allt dåligt mående.
  • Vi ser bara det vi tror är sant. Vi kan inte se annat än det vi bestämmer oss för är sant om vi inte har beslutat oss för att tro på mer/annat än våra tankar.
  • Vi är inte offer i våra liv, utan medskapare av vår verklighet.
  • När vi känner att vi är olyckliga är det vår kropp som säger till oss att vi hamnat ur fas.

Jag funderar att tatuera in påminnelser på min kropp för att inte glömma att det jag ibland intalar mig inte är en verklighet, utan min historia av verkligheten. Och att jag har rätt att förändra den, precis när jag vill.


Maj | Back to basic

Det är ett sådant himla gnällande men jag vill ju vara ärlig. Skulle önska att jag bara skrev om solsken och lycka men det skulle ju vara långt i från sanningen. Maj har gått lika fort som föregående månader. Och det jag minns mest från denna månaden är min spänningshuvudvärk och smärta i ryggen. Minns inte när den kom bara att den funnits där. Så månaden har varit diffus, har inte känt mig riktigt närvarande eller motiverad till någonting helt ärligt. Det har verkligen handlat om “back to basic” där jag bara velat få mitt kropp och mitt huvud att fungera, må bra.

Företag:

Jag har en klient jag arbetat terapeutiskt med på distans och i höst kommer förhoppningsvis en till. Det känns kul. Jag håller nu på och skriver ut och skapar mina egna behandlingsmanualer och samlar tankar och ideér för företagets framtid. Jag ska skapa ny hemsida just för den terapeutiska delen av verksamheten. Men har inte börjat bygga något än då jag inte är säker på företagsnamn osv. Heja mig som inte stressar fram! Tror jag behöver lite företagsrådgivning för att ta nästa steg framåt och börja bygga så jag får boka in en tid i min kalender med mina företagsvänner för att få lite rådgivning. Längtar också efter lokal och så fort jag är på besök hos andra företagare kikar jag in lokalerna och samlar tips och ideér. Längtar så till framtiden!!

Jobb:

Här ligger fortfarande mycket frustration. Jag kommer inte framåt och jag tror det stressar mig mer än jag vill erkänna. Jag kan inte påverka min arbetssituation alls. Jag behöver gå igenom vissa moment för att certifieras och klienter uteblir, uteblir och uteblir. Det blir väldigt mycket dötid och dötid är det värsta jag vet. Hoppas på förändringar till hösten och att jag kan ta ett snabbt skutt fram i dessa filmningar. Vill bara lägga skiten bakom mig.

Utbildning:

En termin har gått. Overkligt. Åker på sista lektionen för denna terminen på fredag. Det har varit tungt att läsa litteraturen men jag hoppas att det delvis beror på mitt behov av nya glasögon så att med dem löser sig problemet av sig själv. Håller tummarna. Jag som tidigare kunnat svälja en bok på någon timme sitter nu och drar mig inför att läsa vilket gör att det tar veckor för att få den klar. Det ska bli skönt med en sommarpaus får att sedan ge järnet till hösten igen!

Personligt:

Eftersom jag haft ont denna månaden har jag bara försökt att hitta tillbaka till mitt grundläge. Detta genom yoga vilket gjort att min rygg just nu känns bättre. Insikterna fortsätter att komma och jag känner att det verkligen är ett utvecklingens år på många plan. Jag tror att hela året kommer att handla om det, att förändras och växa. Istället för att vara rädd har jag bestämt mig för att vara nyfiken. Jag vill/ska testa nytt, göra annorlunda. För att sedan utvärdera och hitta rätt.

Inför juni:

Mitt mål för juni är att hitta tillbaka till träningsrutiner. Jag inser att både yoga och löpning är viktig för mig av helt olika anledningar och jag ska under dessa fyra veckor verkligen försöka att få in det i min vardag. Jag ser det som ett test. Kör på fyra veckor varken jag vill eller inte och utvärdera sedan. Förhoppningsvis kommer jag må bättre både psykisk och fysiskt och därför välja att fortsätta. Om inte är det bara att lägga sig i soffan igen eller fortsätta med promenaderna. Jag ska testa lite olika yogapass och har som mål att gå regelbundet i någon yogaklass till hösten. Välkommen juni!


50-listan

1. Vad heter du?

Jessica Maria-Therese Hjert Flod

2. Vänster eller högerhänt?

Höger

3. Sommar höst vinter eller vår?

Vår!!!

4. Favorithögtid?

Jul, speciellt om man är långledig 🙂

5. Cola eller fanta?

Det gör detsamma. Men dricker alltid light eller sockerfritt.

6. Donken eller Max?

Ingen av dem är en favorit så det spelar ingen roll.

7 . Instagram eller Facebook?

Instagram.

8. Hur gammal är du?

39

9. Var bor du?

I vänersborg.

10. Hårfärg?

Cendré eller råttfärgat. Men just nu röd.

11. Ögonfärg?

Blågrön.

12. Längd?

168 cm

13. Godis eller chips?

Godis men helst av allt kakor. Älskar kakor.

14. Nämt tre saker på din att göra lista

Läsa ut boken “kbt i utveckling”, sätta några frön i jorden, ta kontakt med sjukgymnast.

15. Vad skulle du gjort utan din mobil?

Haft ännu mindre kontakt med människor förmodligen.

16. Dumpat någon?

Absolut.

17. Blivit dumpad?

Självklart.

18. Vad har du för någon mobil?

Iphone x

19. Om du vann en miljon, vad skulle du göra?

Köpa mig mitt drömhus (eller nej, förmodligen betalat av lånen på huset jag bor i).

20. Favoritland?

Det jag bor i.

21. Vad gillar du mest med sig själv?

Åh jösses vad svårt, hm, att jag vill alla människor väl kanske…

22. Vad gillar du minst…?

Efter som jag krigat halva livet mot min kropp skulle jag ljuga om jag inte svarade att det är den jag gillat minst. Fast det handlar väl inte om kroppen i sig utan snarare kroppens vikt.

23 .Nämn två personer du inte skulle klara dig utan?

Mina barn så klart. Gibson och Leia.

24. Ut och festa eller myskväll?

Mys alla dagar i veckan!

25. Tränar du?

Inte så mycket som jag önskar. Promenerar varje dag , springer och yogar oregelbundet.

26. Hur mycket väger du?

Pendlar mellan 68-72.

27. Tatueringar?

Japp. Tre stycken, eller nej, fyra.

28. Percing?

Nej dom är borta. Har haft i näsan, naveln och tungan.

29. Favoritfärg?

Alla färger utan svart vill jag svara just nu när jag känner mig trött på mörker. Men har ingen favorit. 

30. tobak eller alkohol?

Inget av det.

31. Anledning att jag gick med i youtube?

Förstår inte frågan. Kollar knappt på youtube.

32. Rädslor?

Förmodligen alla man kan ha. Men mest rädd är jag för att flyga, åka båt, höjder, sjukdomar, äh listan kan bli hur lång som helst…

33. Vilka instrument?

Jag spelar gitarr och flöjt.

34. Favoritraggningsreplik?

Raggar inte på folk men efter som jag är galen i hundar skulle det väl förmodligen bli “vilken fin hund” .

35. One direction eller the fooo?

???

36. Justin Bieber eller Manfred Erlandsson?

Får jag lämna ett frågetecken igen???

37. Hamburgare eller pizza?

Hm, kan nog inte välja faktiskt. Ingen av dem är favoriter. Men tycker bäst om de båda när de är hemmagjorda.

38. Mamma eller pappa?

Båda två såklart.

39. Sommarklänning eller tubtop?

Sommarklänning.

40. Lakrits eller choklad?

Choklad!!

41. Vad gör du på fritiden?

Går ut med hunden. Umgås med mannen och barnen, och om jag har riktig tur träffar jag också bästisen.

42. Var föddes du?

Vänersborg.

43. Var vill du bo?

På landet.

44. Framtida jobb?

Vill driva eget på heltid. Vill ha en verksamhet där jag gör lite av varje. Men vill absolut ha kvar mitt förlag och jobba med terapi.

45. Favoritartist?

Är inte särskilt musik intresserad så kan inte säga någon på rak arm. Har aldrig haft en favoritartist i hela mitt liv vad jag kan minnas.

46. Favoritstad?

Varberg och Alingsås är mysiga städer.

47. Gröna Lund eller Liseberg?

Helst inget av det.

48. Duscha eller bada?

Dusch, har ofta inte ro att ligga i bad.

49. Vad skulle ja ta med till en öde ö?

Papper och penna och en flock med hundar.

50. Favorit sak i mitt hus.

Min hund.


Ett annat jag

Jag har förändrats. Kan inte riktigt säga hur eller på vilket sätt men något är annorlunda. Men om man tänker efter så är allting runt om mig också annorlunda. Både fritid och arbete. Så kanske är det inte jag? Kanske handlar det inte om mig?

Så här skulle jag inte ha gjort för ett år sedan, är en tanke som kan slå mig, så här skulle jag inte ha tänkt förut är en annan.

Ett annat jag

Ett annat jag

Jag vet inte om det är rätt eller fel. Fel eller rätt..

eller om livet över huvudtaget är så lätt?

Ibland vill jag tysta ner mig själv

men kan samtidigt inte låta bli…

att berätta om det som skaver och river inuti.

Det är som om orden måste ut

historien måste sättas.

Det finns saker som på något sätt bara måste berättas.

Jag saknar mig själv, samtidigt inte. 

Vet inte om jag är mig själv..

eller på väg att bli någon annan.

Jag är inte längre säker

vem är jag idag?

Men måste man vara detsamma

kanske är det bara ett annat jag.