Två hektiska dagar börjar gå mot sitt slut och äntligen kan jag ta plats framför datorn igen (där jag trivs som bäst). Flera projekt är på gång inom företaget, både egna men också tillsammans med andra. Vilket är jättekul, men samtidigt väldigt krävande. Jag har valt att verkligen utmana mig själv det här året, och går just nu emot varenda rädsla i kroppen. Att stå på scen, filma mig själv, ta selfies, det är något som INTE är jag. Det liksom bara skriker nej inom mig. Jag tar på mig uppdrag som är tyngre än vad jag tror mig kunna lyfta. Men jag vill verkligen bli starkare, jag vill verkligen växa. Min största rädsla är ju att gå åt motsatt håll. Att följa den där jäkla oron inom mig. Att bli förminskad, krympa.
Jag jobbar med att höja ribban men samtidigt minska kraven. Att försöka hoppa över duger, misslyckas du är det okej. Du har en andra chans, och en tredje. Skulle du misslyckas totalt har du iallafall uppvisat stort mod genom att åtminstone försöka.
Det är i varje fall vad jag intalar mig själv! Jag vill inte vara personen som sitter i publiken, eller den som drömmer om att själv få springa loppet men aldrig vågar gå ut på stadion. Det handlar inte om att vinna, det handlar bara om att våga vara med i tävlingen. Jag tar ett djupt andetag och springer. Jag hoppas att vi ses i mål!
Att gå emot mina rädslor har gjort att jag vågar mer men också vuxit som människa och person. Viktigt att belysa