Sådant som fortfarande värker
Jag är van att prata om min ADHD och min ångest. Jag kan beskriva den på flera olika sätt har mängder av olika förklaringar och blir knappt berörd av skiten längre, men ibland, när jag fick frågan om mina depressioner så vaknar något i mig, något som gör ont. Jag blir stum, tyst, har inga sanningar eller svar. Jag har inga starka tankar eller minnesbilder från den tiden. Vet bara om att den har funnits.
Jag gick till jobbet, log mot mina kunder, plockade upp varor och pratade med arbetskamrater. Men varje dag när jag stängde min dörr hemma så grät jag. Sen fortsatta det på samma vis, dag efter dag. Gå till jobbet, hem och gråta. Gå till jobbet, hem och gråta.
Ingen ser din inre smärta
Varför gjorde ingen något, jag vet inte, kanske var det ingen som såg, kanske var den osynlig, även för mig själv . Det kändes som livet föregick med mig utanför. Att jag stod bredvid och såg på, men uppenbarligen gjorde jag inte det.
Min man sade till mig en dag att jag inte hade pratat med honom på flera dagar, men jag hade ingen aning. Jag trodde att jag var som vanligt. Jag började tänka tankar att jag inte orkade mer, att jag lika gärna kunde köra in i ett träd. Avsluta livet. Men idag vet jag själv inte riktigt varför.
Depression är som ett svart djupt hål, inget man skrattar åt eller skojar om, och jag är fortfarande rädd, för att den en vacker dag kommer att komma tillbaka. Det som gör ont är att man mådde så dåligt under långt tid, och att man blev lämnad ensam, med alla sina mörka tankar och känslor.
Det skrämmer mig att jag hade en depressionsdiagnos på papper, men ändå skickade man hem mig med ett nyfött barn. Med ångesten som närmsta hjälp. Jag blir ledsen när jag tänker på det, tiden var bara svart. Och jag kommer aldrig att få den tillbaka. Hela min dotters graviditet och första år i livet var ett mörker jag inte vill tänka på, prata om eller ens minnas. Ändå gör jag det. Men inte utan att det fortfarande gör ont <3