Anna hade egentligen haft en bra dag, till och med mer än bra! Anna hade äntligen vågat fråga chans på killen hon varit kär i, och han hade sagt ja. Hon fick ta med sig en kompis hem efter skolan, ätit en middag med god aptit och skulle nu bege sig av på sin dansträning. Anna var glad.
När vi ska åka till dansen ber mamma att Anna ska ta på sig reflexvästen, men Anna vill inte ha reflexväst. Anna blir arg.
Anna blir så arg så att det kokar inom bords, hon är arg hela bilfärden och hela promenaden fram till entréporten. Tillslut blir Anna så arg så att det kokar över. Hon blir så arg så att hon skriker, spottar och fräser. Så arg att hon kastar västen i marken och trampar på den. Så arg att hon säger att hon hatar sin mamma. Så arg att hon säger att hon vill dö….
Men Anna vill inte dö. Anna vill leva. Anna vill dansa, leka med sin kompis, sjunga högt, skratta, men Anna vill bara inte ha på sig sin reflexväst. Anna hatar inte sin mamma. Anna älskar sin mamma, hon älskar henne så mycket att hon bara vill krypa intill henne och gråta ut i hennes armar men i stället spottar hon och fräser. Anna är inte arg på mamma, Anna är arg på sig själv. Hon är arg för att hon skriker på sin mamma, hon är arg för att hon beter sig illa framför en kompis, hon är arg för att hon skäms över sitt beteende och hon blir ännu mer arg för att hon ser att mamma blir trött och ledsen.
Tillslut sjunker hon ner utmattad. -Jag vill inte bråka, piper hon.
-Inter jag heller, svarar mamma.
-Jag blir så ledsen för jag vet att jag beter mig fel.
-Men varför är då egentligen så arg?
-Jag vet inte, jag har ont i huvudet och är trött.
Anna och mamma kramas. Anna blundar hårt, stora tårar rullar ner över hennes röda kinder. Annas mamma ville ha ett svar på beteendet, på tårarna, på utbrottet. Men Anna hade inget svar, mer än att hon vid just den stunden ogillade sig själv.