Att alltid gå ”all in”
Det finns både för och nackdelar men den där ”all in” mentaliteten vi med ADHD ofta bär på. Det är som att man inte kan välja, utan istället är det alltid känslan som styr. Just nu är jag ”all in” på min uppsats. Jag har svårt att tänka på någonting annat. Spelar ingen roll vad jag gör, vem jag umgås med, om jag är vaken eller sover. Den ligger liksom hela tiden i mitt bakhuvud och drar energi.
Jobbar jag så längtar jag bara hem till uppsatsen för att kunna få slutföra den, sover jag vaknar jag upp med ett ord i hjärnan som behöver bytas ut, eller så har jag kommit på en helt ny idé. Men när jag väl sitter framför uppsatsen är jag ofta så utmattad och trött av en heldags arbete att jag lätt tappar fokus.
När jag tvärtemot inte är i ”all in” stadiet så kan jag totalt glömma av att uppsatsen finns. Det har hänt att jag i hela veckor glömt bort den för att sedan komma på att ”shit, jag har ju en uppsats att slutföra”. Jag förstår bara inte hur den kan det ramla ur huvudet så där totalt!! Om jag försöker sätta mig trots att motivationen tryter och ”all in” känslan är bortblåst så är det som att raderna flyter ihop framför mig, jag vet varken bak eller fram och vet inte alls vad det är jag håller på med. Det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar för det kommer ingenting bra utav det ändå.
Kanske är det därför vi måste gå ”all in” när vi väl får den där känslan, för vi vet att i morgon kan det vara som bortblåst. Det spelar ingen roll hur mycket jag vill greja med uppsatsen (eller vad som helst för den delen) om känslan inte finns där. Då kommer ändå inget fram.
Jag antar att vi bränner mycket energi i ”all in” fasen. Fast att vi konkret kanske inte arbetar med det som tar upp vara tankar så tar det ändå energi. Det blir ett slags energiläckage. Kanske är det det som gör oss så utmattade och får oss i ett senare falla om kull? Vi kan liksom inte jobba 7-16, ta helg eller en lunch rast. För det som fyller våra tankar fyller oss helt, vi vägrar släppa taget. Tills vi tappar greppet helt.