För några veckor sedan var jag på utvecklingssamtal med dottern. Det var precis som jag förväntade mig. Hon har bra betyg, sköter sig bra, men är lite tyst. Men det där med att barnen är tysta är ju egentligen inget problem, inte för skolan iallafall, men vad skolan missar är att det oftast är ett problem för barnet i sig. Jag vet att vissa barn som tex min dotter, inte är tyst för att hon inte kan svaret, eller inte vill prata. Nej hennes problem är att hon inte vågar prata, och där i ligger en viss skillnad. Ändå är det inget som skolan lägger energi på, eller hjälper till med, men när det gäller motsatsen, ja då har barn rätt till extra stöd, en resurs. Jag menar inte att de barnet inte ska ha det. Jag menar att ALLA barn rätt till hjälp, oavsett sitt problem!
När ett barn har svårigheter som ingen ser ligger ansvaret istället på föräldrarna, eller på barnet själv att lösa. Nog för att jag har både kunskap och erfarenhet, men jag är ingen pedagog. Jag är bara en mamma, en mamma som vissa dagar knappt har tid och ork för sig själv. Att då behöva använda KBT, varje dag för att stötta sitt barn i sina tankar kan bara kännas för mycket.
För det där problemet med att inte våga prata, det kan vara en vanlig blygsel som går över, MEN kan också vara en del av en problematik som kan sitta kvar hela livet. Tro mig, jag vet!
På vägen hem samtalade jag och min dotter kring mötet med läraren. Min dotter vet min historia, hur mycket jag kämpade med att våga prata som liten. Och jag ser på henne att hon vill klara det, hon vill vara duktigare och bättre än sin mamma.
-Men jag vågar inte räcka upp handen…
-Varför då?
-Jag är rädd att de skrattar åt mig.
-Skrattar de åt andra som räcker upp handen?
-Nej.
-Varför skulle de då skratta åt dig?
-Jag vet inte, det bara känns så.
Vi beslutade att hon skulle pröva någon gång veckan därefter, för att testa hur det kändes. För att se om någon verkligen skrattade. Måndagen veckan därefter kom hon hem helt lyrisk. Man kunde riktigt se hur ungen strålade.
-Mamma jag räckte upp handen kanske 11 gånger idag!
Det var ingen som skrattade, ingen som la märke till det överhuvudet taget faktiskt förutom hon själv. Jag vet att detta bara var en bra dag. Att problemet trots elva gångers handuppräckning inte är över. Utan att det är någon vi behöver prata om, jobba med, varje dag. För egentligen handlar det inte om att räcka upp handen. Det handlar om tankarna, känslorna inom henne som hindrar henne från att göra massor av saker, att räcka upp handen är bara en av dem.