Fördelen med att bli diagnostiserad i vuxen ålder skulle kunna vara att jag inte blivit matad med min diagnos. Inget har talat om mina svårigheter för mig, ingen har kallat mig dampbarn, adhd-unge eller ständigt upprepat mina dåliga sidor för mig. Min diagnos har inte på ett medvetet plan satt käppar i hjulet för mig.
Många personer jag träffar som tvärtemot mig själv, fick sin diagnos i barndomen/tonåren, är så himla trötta på de där fyra bokstäverna. De tycker att andra inte sett något annat än deras problematik/svårigheter (för mig är det ju tvärtom, inge som ser mina svårigheter). Många känner att de fått en negativ stämpel över sig. De har tappat tron på sig själva, på sin framtid.
Jag kan inte:plugga, jobba, ha familj eller må bra, för jag har ADHD. Hade jag fått en krona varje gång jag hört den den meningen hade min spargris varit mer än full.
Det finns mängder av personer med ADHD som har välfungerande liv. ADHD är en svårighet med tusen lösningar och det enda jag vet som inte funkar är att försöka vara/göra som alla andra, då kommer du ständigt att misslyckas.
Men om du följer din dröm, din vilja, lever efter dina förutsättningar då har du helt plötsligt ett liv som står över alla andra. Jag är medveten om att det inte känns så men det är sant. Hittar du din styrka, ja då blir det en superkraft.
Ofta ser vi problematiken, misslyckanden och personer som inte når upp till samhällets förväntningar.Därför önskar jag att vi hade kunde putta fram dessa förebilder som finns mer, för att visa att det går, att det inte är omöjligt!
Titta på Blondinbella som driver flera företag, hon gör det hon är bäst på och lämnar över resten till någon annan. Cissi Wallin har också skaffat sig ett yrke där hon jobbar på ett sätt som passar henne och slipper därför följa en mall som hon känner att hon inte passar in i. Det här är bara två personer av tusentals. Så stirra dig därför inte blind på svårigheterna, leta istället efter möjligheterna.
Jag skulle inte vilja gå så lång som att säga att ADHD inte är en svårighet, för det är det, ofta och i många situationer, annars skulle diagnosen inte finnas. Men det viktiga är att inte fastna i den tanken. Man behöver liksom inte välja mellan svårighet eller möjlighet, styrka eller svaghet. Den kan var allt där i mellan och blir till stor del mycket vad du gör den till. Jag uppmärksammar inte mina misstag eller dåliga sidor värst mycket, varför skulle jag göra det? Istället kan jag säga till mig själv: fasen vilken bra idé, vad snabb du är, vad bra du löste det där, osv.
Jag vill också påminna dig om att alla människor har dåliga sidor, alla. Ingen är skonad. Den enda skillnaden är att de inte har sina svårigheter på papper. Bara för att personen inte känner till sina svårigheter, förnekar dem eller döljer dem så betyder de inte att de inte finns. Tvärtom.
Så vänd dina svårigheter i stället till din fördel. Var medveten, acceptera och bygg framtiden utifrån dig själv, då kan du inget annat än lyckas!
jag har en fråga, inser nu att jag skriver under fel inlägg men whatever.
hur ska jag kunna lugna ner det impulsiva? som du skriver, onödiga köp bara för att jag vill ha det just NU!
och hur ska jag hitta lösningar för att inte bli ”uppstressad” och arg för saker. är jag trött skäller jag ut sambon och är otrevlig i mun, men det kommer bara utan att jag hinner tänka efter…
Har inte fått diagnos än, får svar den 24 januari, o jag kan säkerligen få hjälp därifrån psyk också, men fråga någon med adhd känns mer lättare än någon som bara pluggat.
En jättebra fråga dom jag önskar att jag hade haft svar på. Problemet är väl att vi faktiskt inte kan bryta, det är väl därför vissa får en diagnos. Hade vi kunnat stoppa våra impulser så hade vi ju gjort det. Tråkigt svar kanske men jag tror att det ligger en del sanning i det. Sen är det klart att allt går att förändra även om det är svårt men då skulle jag rekommendera dig med att börja med en sak i taget, tex att impuls shoppa (det är lättare att börja med en sak i taget annars kommer du ha så mycket att hålla ordning på så att du tappar bort dig). Exakt hur du ska göra är ju svårt att svara på här utan nästan något du får ta med psykiatrin, kurator eller psykolog. Det finns många sätt.
Ett exempel är att jobba med att ta bort det som triggar dig.Om jag ska ta mig själv som exempel:förbjuder jag mig själv från att kika runt i webshopar kommer jag heller inte att handla. Stoppar jag problemet innan impulsen brukar infinna sig så är problemet ofta löst. (Exakt så här enkelt är det ju inte förstås, det var bara ett exempel) man kan tyvärr inte ge dig bättre råd när jag varken känner till dig eller din situation.
Hoppas du finner någon som kan hjälpa dig.
Kram!