Optikerbesök och otydligheter
Jag besökte optikern för någon vecka sedan och trodde in i det längsta att det inte skulle vara något fel på min syn. Jag var ganska säker på att mina ökade koncentrationssvårigheter berodde på min psykisk hälsa. Det brukar i alla fall vara lätt och skylla på. Optikern bekräftade hela tiden mina misstankar (att jag såg bra). Du ser som en hök, säger hon. Jag nickar instämmande. Jag förstår verkligen att du inte tycker att du ser dåligt, säger hon igen. Jag börjar nästan att bli besviken. Glasögon vore liksom en lätt lösning på problemet. Den psykisk hälsan är det alltid svårare att få hjälp med. Du ser mer än vad du borde, säger hon när jag läser upp de minsta bokstäverna som hon satt en suddig hinna framför. Jag suckar, är beredd att resa mig från stolen och gå. Döm om min förvåning när hon börjar rabbla styrkor och frågar mig vilken jag tycker att jag ska börja med. VA???
Jag måste väl vara den enda människan som går till optikern och tror mig ha fel på min syn för att sedan få det bekräftat och då börja ifrågasätta det? Jag vet, jag blir så trött på mig själv! Som tur var kom jag på mig själv (hoppas jag) innan jag började låta otrevligt. Så jag bestämde mig för att tro på hennes ord och inköpa ett par glasögon (även om jag fortfarande kritisk).
Jag hade tusen frågor, men förstod inte svaren. Jag upprepade mig säkert om och om igen, och hon upprepade sig lika trevligt och lika otydligt tillbaka varje gång.
Du kan använda glasögonen när du läser, sitter framför datorn, kör bil….,eller hela tiden om du vill, men det får du känna själv, säger hon och tittar på mig. Förmodligen ser jag ut som en frågetecken. Vad menar du tänker jag. Hade liksom önskat att det kom en manual till så att jag kunde förstå exakt när de skulle av och när de skulle på, och även när styrkan ska utökas! Hur f*n ska jag veta det?
Vad hon inte förstod är att säga till mig att använda dem när jag vill, är samma som att säga till mig att inte använda dem alls [wp-svg-icons icon=”cool” wrap=”i”]