Förra helgen gjorde vi en påhälsning hos min far. Ett litet miljöombyte för hela familjen där vi fick bada (för dem som ville det), andas frisk luft, och njuta av små grodor som hoppade omkring i skogen.
Lugnet och tystnaden här ute är fantastisk och jag njöt i fulla drag (och fortsatt drömma om mitt eget hus) som jag kommer att möta någonstans i framtiden. Min alldeles egna fridfulla oas ♡
Det finns inte mycket att göra här ute, och det är verkligen en övningssak för både vuxna och barn att inte hela tiden hålla sig sysselsatt. Det funkar faktiskt att gå runt och bara vara (i alla fall i ett dygn).
Himlen speglande sig i vattnet ♡
Kärlek ❤︎
Lilleman fick prova att köra båt. Gissa om han ville göra det igen och igen….
medans storasyster höll hårt i båtkanten och ibland både blundade och skrek.
Till och med hunden uppskattade båtturen. Han ville gärna stå längst fram och hålla utkik.
Vart man än tittar så är det vackert.
Och så hoppade en i plurret…
Spanandes efter fiskar.
En fröjd att se barnen roa sig.
Ibland önskar man att man inte själv var en sådan badkruka, men nej, så ångrar man sig precis efter man tänkt tanken och stannar stadigt på land.
Jag och dottern vaknade vid 5-tiden på morgonen och smög ut med hunden för att inte störa andra, och tvärtemot hemma hittar man här guld på morgonpromenaden. Dottern som inte var alls var intresserad av att leta svamp som eftermiddagsaktivitet lös upp som en sol varje gång hon träffade på en skinande gulklimp längst vägkanten. Också dom lär sig att njuta av det lilla ♡
Stolt som en tupp vill hon visa upp vinsten för sin pappa när vi trillar in genom dörren en timma senare, hennes ögon strålar när hon visar upp en smutsig hink fylld med kantareller och det slår mig att det här är livet och jag hoppas att hon alltid kommer att minnas den där känslan. För jag tror att vi alla behöver bli påminda om den där stora lyckan av att se grodan, blåbäret och svampen i skogen, istället för den lilla tillfälliga glädjen av ett nytt klädesplagg eller en like på instagram.
