Håll min hand
Jag har tappat rösten. Hittar inte längre min ton. Känner mig osäker och rädd, tvivlar på mig själv. Och alla andra också för den delen.
Känner inte igen mitt ”jag” men försöker att krama om istället för att slå. När blev jag så här liten, så sårbar? Vart kom det i från? Jag vill peka på den som sårat mig, gjort mig illa, men det finns ingen där. Funderar på hur man kan gå sönder utan att först fått en smäll?
Det är den lilla Jessica som är här. Jag känner henne inom mig. Hon som vågade älska och lita på människor. Men som gång på gång blev sviken.
Jag tycker inte om henne, hon är sårbar. Ställer bara till med besvär.
Ge mig tillit, ropar jag till världen. Men får inget svar. Min röst ekar tomt.
Jag litar inte på världen. Jag litar inte på en endaste människa.
Och det gör ont.
Jag vet att jag står här idag för att jag tagit mig förbi gamla hinder. Men nu gör det så ont att jag inte vet om jag orkar fortsätta. Tryggast är alltid att vända tillbaka därifrån jag kom.
Jag vet inte vad som ligger framför mig. Det skrämmer mig och skaver. Jag vill ha den där vuxna jessica här igen. Hon som släpper allt och bara rusar på. Hon som inte är rädd för det som väntar runt nästa hörn. Hon som är stark. Hon som vet att man klarar sig ensam.
För just nu gör jag inte det. Jag är ett barn som längtar efter en trygg famn, efter någon som säger att det kommer att bli bra. Som tar mig i handen och hjälper mig förbi hindren jag själv har skapat.
Håll min hand, ropar jag. Men ingen lyssnar. Något inom mig säger att dom ändå inte vet vart dom skulle leda mig. Det vet inte heller jag, jag vet inget mer, än att jag bara vill bli omhållen ett tag.
Håll min hand.
Kanske viskar jag?
För ingen hör mig och mina tunga andetag.
Jag som är van att vara stark, avskyr att känna mig svag.
Håll min hand, snälla håll min hand, vädjar jag.
Jag vet att styrkan kommer tillbaka, men inte idag.
Så håll min hand, snälla håll min hand ett slag.