Dottern ringde mig på jobbet häromdagen.
-Jag undrar om jag och Emma får gå hem till henne?
-Ja, men det är ok.
-Alltså att vi går hem till henne, tillsammans, själva.
– Ja, absolut det får du.
– Så det är ok att vi går dit utan att ha någon vuxen med oss på vägen, bara jag och hon, själva.
-Ja, det fixar ni. Absolut. Då hämtar jag dig sen.
-Ok, tack mamma!
Lilla gumman, orolig för att mamma inte förstod vad som faktiskt var på väg att hända. Hon lät nästan mer bekymrad än jag. Jag klarade det bra (hon med). Jag spolade ner några katastroftankar i toaletten, stoppade resten av ångesten i fickan och fortsatte sedan att jobba. När jag hämtade henne hade både jag och hon växt ett par centimeter tror jag.
Liten blir stor, alltid snabbare än vad man tror [wp-svg-icons icon=”heart-2″ wrap=”i”]