Vi flyttar om 38 dagar för att vara exakt. Eftersom jag och min man är sådana som inte väntar på något består hemmet redan nu av packlådor. Halva köket är nedpackat och också halva min garderob. En tredjedel av min liv för att vara helt ärlig ligger i lådor, den andra delen finns kvar i huset och den sista ligger på tippen.
Vi lever i det där mellanrummet där man lever i flyttlådor och egentligen bara vill någon annanstans. Där städa aldrig har känts mindre viktigt, samtidigt kanske det är det viktigaste att göra just nu, för att orka stanna kvar.
Man glömmer bort att man inte bara ska överleva utan faktiskt leva i det här huset i över fyra veckor till. Det är ju en fördel om man trivs någorlunda bra fram tills dess.
Vissa personer trivs i en resväska, eller i en flyttlåda. Men inte jag. Jag vill vara hemma, fötterna på jorden och rötterna långt ner i marken. Just nu befinner jag mig i en process där rötterna ska rivas upp, klippas av. Jag får påminna mig om att jag gör det för att jag ska växa mig starkare någon annanstans.
Varje flyttlåda är en rot som rycks upp från sin plats. Det är skönt och gör ont samtidigt. Det gör ondare att se andra klippa av sina rötter än att dra loss sina egna. Men jag vet att våra rötter kommer få växa, andas och ta plats i nytt grönare gräs på andra sidan vägen. Bara ett stenkast bort från där vi lever nu.
Vi kommer kunna blicka tillbaka. Gå förbi platsen där vi fått växa och gro och kanske till och med peka på rotstumparna som blivit kvar. Platsen kommer alltid betyda något. Den kommer finnas inristad i vår bark, vår hud. Vårt förflutna försvinner aldrig, delar av oss finns kvar där vi begravde dem.
Men vi låter dem stillsamt vila där och ser på platsen med glädje istället för sorg. Jag tänker krama huset farväl innan jag går. Säga hejdå till delar av livet jag lämnar kvar i jorden. Jag bär min flyttlåda med glädje, även om den är så tung så att den gör ont i mina knän. Jag luckrar upp jorden på min nya mark, ställer lådan på plats och viskar välkommen hem ❤︎
