Jag startade 2020 med dödsångest. Jag låg i min säng och trodde att mitt liv var hotat, att jag var allvarligt sjuk. Helt utan en egentlig anledning.
Ja, jag har GAD (generaliserat ångestsyndrom), oro är min vardag. Men den är sällan så stark som den var den dagen.
Jag brukar oroa mig för mycket, för mina barn, för min ekonomi, för mitt förhållande, för mitt hus, för mina djur, för familjemedlemmar och ibland för människor jag inte ens känner. Men rätt sällan ändå, känner jag ett allvarligt hot mot min egen hälsa. Absolut att det har skett, men det brukar gå över efter ett läkarbesök eller efter ett samtal med någon som är mindre ångestbenägen än jag själv. Men alla dom där sätten jag kunde lugna mig på förut hjälper inte längre. Istället har både tankarna och känslorna ökat och låter mig inte vara ifred en enda vaken sekund.
Ibland tar kroppsnojan över och då kan jag andas ut. Att bara vara missnöjd med sig själv, sin kropp, är en lättnad mot att kunna dö varje dag, eller att vakna och inte se någon framtid.
2020 har varit ett tufft år och jag skäms över att säga så eftersom jag aldrig har haft några egentliga problem. Mitt ENDA problem är jag inte kan stå ut med ovisshet. Punkt. Jag skäms över min sjukdom, över mig själv. Inte för att jag bär på psykisk ohälsa, nej, utan för att det finns personer med ”riktiga problem” och här sitter jag och gråter varje dag för att jag inte vet vad livet ska servera mig varje morgon. Skäms på dig. Skäms.
Men sen så vet jag att det jag bär på också är en sjukdom, och att mitt liv som ständigt ligger på ”måttlig deprimerad skalan” på grund av alla oro och ångest inte heller är en dans på rosor, och även om den inte är potentiellt dödlig, så känns det faktiskt så, mest hela tiden.
M E N N U F Å R D E T V A R A N O G !
Jag orkar faktiskt inte mer, jag är så jävla trött på att ha ett ständigt pipande alarmsystem i mitt öra som gör att jag inte kan höra livets goda musik. För det där alarmet överröstar allt. Det överröstar skratt, fågelsång och vindsus. De överröstar kärleksförklaringar, skönsång och havsbrus. Det överröstar ALLT!
Generaliserat ångestsyndrom är ett av de mest svårbehandlade psykiska tillstånden, som terapeut kan den diagnosen lätt få dig uppgiven. Patienten har liksom inte ETT stort problem utan TUSENTALS väldigt små. Att veta vilket område man ska greppa är inte bara svårt för patienten utan också terapeuten.
Själv har ju nu valt att genomgå en behandling online där vi arbetar med exponeringsövningar som kommer att öka min ångest och trigga mig utöver det vanliga. Jag är beredd att utmana mig själv till bristningsgränsen. Jag har ett par sköra månader framför mig.
Men om 2020 startade med en ångestattack ska det avslutas med motsatsen. Mitt mål är att ha den lägsta ångestnivån i mitt liv. Så om jag verkar deppig, skör eller allmänt söndrig just nu så är det nog exakt så det är. Men det går över. Snart är det bättre. För det här är sista gången jag mår så jävla dåligt ❤︎
