Vissa dagar känns allt som vanligt igen, fast ändå på något vis annorlunda. Istället för att hinna med så mycket som möjligt på en dag tänker jag nu nästan tvärtom.
Tidigare har jag aldrig givit mig tillåtelsen till att vila, utan jag slutade inte förrän det jag strävade efter var klart. Jag förstod liksom inte innebörden av vilandet utan tänkte mer att vila var något man gjorde när man sov.
Jag får motvilligt erkänna att min man under alla år haft rätt fast att jag försökt att hävda motsatsen. Han har nämligen alltid haft den där förmågan till att kunna vila. Han har utan problem alltid kunna säga att ”nej det där orkar jag inte idag”, ”jag måste vila först” eller att saker och ting kan vänta.
Jag förstod aldrig det där. Vila först? Nej vila det gör man ju efter att man är klar!
Problemet är ju att du aldrig blir klar, att den där stunden för vila aldrig dyker upp.
Jag har nu lärt mig att vila inte är någonting du någonsin hinner, att det inte är en tid som magiskt uppstår eller plötsligt kommer infinna sig. Nej vila är något du får prioritera, skapa plats för.
Idag är jag bättre på att hitta pauser, logga ut och säga ”det där orkar jag inte”. Ord som jag aldrig tidigare tagit i min mun. Förut levde jag alltid på marginalen, där det oavsett ork alltid gick att pressa sig lite till. Men den där marginalen är borta nu….
Jag hoppas verkligen att jag kan ta med mig den här lärdomen när vardagen kommer tillbaka. Att jag lyckas påminna mig själv om att jag behöver den där vilan varken jag vill eller inte. Idag sätter jag inte längre ett likamedtecken mellan vila och lathet, utan jag ser det istället som ett sätt att ta ansvar. Ett sätt att se till sig själv, att ta hand om sitt liv, och sin hälsa.