Högläsning för hunden har varit sysselsättningen i Juni. Nej, skoja bara, men mycket läsning med hund i knät har det blivit!
Vart tog juni vägen, är det bara jag som tycker att det går ovanligt snabbt? Usch jag vill inte ens tänka tillbaka på denna månaden. Vet ni hur mycket man skulle kunna hinna med på fyra veckor? Det vet jag, och vet ni vad jag har gjort under dessa fyra veckor? Ingenting!
Ja jag vet att det är anledningen till att jag är hemma och är sjukskriven, hade jag arbetat på som vanligt under dessa veckor hade jag så klart inte varit särskilt sjuk. Men jag måste ändå få erkänna att det skaver, att det gör ont. Vetskapen om allt jag skulle kunna ha gjort, vad jag skulle kunna ha hunnit.
Jag har knappt öppnat min dator de senaste veckorna. Kanske inte verkar konstigt för dig men för mig är det det. Jag älskar min dator och jag älskar att skriva. Jag har tidigare längtat efter de stunderna där vi är ensamma tillsammans och jag får jobba på alla mina projekt. Men nu orkar jag inte ens titta åt dens håll. Den som vanligtvis ger mig så mycket glädje, inspiration och energi. Det känns som att vi är ovänner, att det är jag som bär skulden och inte törs säga förlåt.
Nästa vecka ska jag tillbaka till jobbet igen, och det är med en skräckblandad förtjusning får man väl säga. Även om mitt sinne kanske inte känns lika tungt så känns kroppen fortfarande förlamad. Att bara ta mig in i duschen är ett projekt som tar åtta timmar och då skojar jag inte. Jag fastnar liksom med baken i soffan och kommer inte upp.
Jag börjar som vanligt också i ifrågasätta det där med medicinen. Är det jag som mår så här dåligt eller är det ännu en biverkning som tabletten ger mig? Hade jag mått bättre utan? Jag vet inte…
Lägg av, säger min man, det är bara en ursäkt för att du inte vill äta medicin. Men ärligt talat skulle jag äta vad som helst bara det fick mig att må bra just nu. Medicinen hjälper, säger han och påminner mig om att jag låtit barnen cykla till och från fritids själv i flera dagar nu (vilket aldrig skulle ha skett annars). Det är i och för sig sant tänker jag, men jag vet inte om det är medicinens inverkan eller orkeslösheten som gör att jag helt enkelt inte orkar oroa mig längre.
Jag har verkligen befunnit mig i en bubbla de senaste veckorna men snart är det dags att ta sig ur och återvända till livet. Jag saknar mitt jobb, jag saknar min energi och jag saknar mig själv. Men jag har fantastiska arbetskamrater och ett stöttande chef vilket gör det hela enklare för mig, och för det är jag evigt tacksam [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
Ok, juni har inte varit till min belåtenhet men Juli kan bara bli bättre. Nu kör vi!!