Utbränd?


utbränd

Utbränd?

Jag trodde aldrig det skulle hända mig. Jag trodde att jag skulle vara skyddad på något sätt. Jag är ju den som är stark, som har krafter utöver det vanliga, som klarar allt. Men jag erkänner mig besegrad.

Igår var dagen då jag kastade in handduken. Dagen då jag, eller närmare sagt kroppen gav upp. Dagen då jag insåg att jag inte skulle vinna den här striden….nej vem försöker jag lura. Jag insåg ingenting alls. Jag har vetat det hela tiden och ändå kämpat emot. Den riktiga anledningen till att jag gick hem från jobbet, till att jag sjukskrev mig var min man. Han fräste i telefonen “när jag kommer hem, då är du hemma, och du stannar hemma tills du mår bra”. När han talar på det där sättet vet jag att han menar allvar. Hade jag inte åkt hem hade han förmodligen åkt till jobbet och släpat mig där ifrån vilket hade kunnat bli en ytterst pinsam situation.

Jag brukar vanligtvis göra motsatsen till vad min man säger, och tro mig, tanken slog mig både en och två gånger. Jag ville verkligen inte gå hem, jag hade ju så mycket kul att se fram emot, så mycket jag ville göra. Jag gillar verkligen mitt jobb.

Men när tårarna aldrig tar slut och har blivit en del av din vardag, ja då fattar till och med jag att det har gått för långt. Jag bröt ihop, tog mitt pick och pack och gick.

Man skulle kunna tro att jag är någon form att förebild. Att jag om någon borde veta vart man ska sätta sina gränser, att jag är en sådan som inte bryter ihop. Men jag är nog motsatsen.

Jag vet precis vart mina gränser går, men det innebär inte att jag inte går över dem, att inte jag tänker lite till, lite till, tills det där gummibandet spricker om man ramlar ihop.

Det här halvåret har varit tufft för mig på många sätt och kanske är det att jag trott för mycket om mig själv som blev mitt fall?

Jag blir både besviken och arg på mig själv. Jag klarar ju sånt här! Jag tänker att det egentligen inget borde vara ett så stort problem…ändå säger min kropp motsatsen. De där små nålsticken jag fått mot mig har känts som en slägga och till slut gick jag sönder, även om jag tycker att jag inte borde ha gjort det. Förstånd och känsla talar inte riktigt samma språk och jag vet inte längre vem jag ska lyssna på.

Jag som brukar vara stark och stå kvar när marken skakar har nu ramlat omkull. Men det är ok. Jag är ok.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.