Gud vad jag är vuxen nu. Men samtidigt känns det inte så. Det är konstigt hur det på ett sätt kan kännas likadant samtidigt som kroppen förändras. För det gör den. Den är tröttare nu, och har mer ont. Om jag jämför med tidigare i mitt liv.
Visst jag har förändrats, både inuti och utanpå. Förutom de där rynkorna så har jag blivit klokare, snällare mot mig själv, lärt mig att säga både ja och nej. Jag har lärt känna mig själv, på djupet, och kan på ett annat sätt än tidigare stå upp för vem jag är, vad jag vill, och vart jag ska.
Jag skulle vilja säga att jag blivit mer orädd, men det är inte sant. Rädslorna har bara ändrat form, bytt plats eller ändrat riktning. Jag är inte lika rädd för att säga ifrån, eller bryr mig inte lika mycket om vad folk ska tycka och tänka. Kanske har jag hittat vad som är viktigt, på riktigt, i alla fall för mig.
Jag har inget att bevisa för någon, mer än mig själv. För ofta är den hon jag slåss mot, den där lilla rädda Jessica som ständigt gråter och slåss, som varnar mig för alla faror och tror att oavsett vad jag gör som kommer jag aldrig att lyckas, eller i alla fall inte bli lycklig. Och jag skulle vilja skrika till henne; se på mig nu. Och ge henne en sightseeing över mitt liv för att visa upp vad jag eller närmare sagt hon har gjort. Hon som inte trodde på sig själv. Ibland önskar jag verkligen att man kunde tala barnet i sig själv till rätta. Men det bär sina egna känslor, sina egna minnen.
Men jag är säker på att vi ska mötas en dag, för att klippa ihop våra historier och tillsammans göra det till en vacker film. För att visa för oss själva att delarna av oss sitter ihop, även om vi går isär, är så olika. Det är som att jag inte tror på henne, och som att hon inte tror på mig. Att vi alltid kämpar med att berätta vår egen historia utan att förstå att vi bär på samma.
Kanske är det först nu, efter 40 som jag på riktigt kommer bli vän med mig själv. Som jag kommer att sluta fred med både min kropp och barnet i mig själv. Det är i alla fall det jag hoppas på. Så grattis till mig själv. Till liten som aldrig blir stor. Och till stor som aldrig igen vill bli liten ♡