Ofta hör man att barn med NPF har samspelssvårigheter. Det tog lång tid innan jag förstod vad det egentligen innebar, för mig. För likt många andra tänkte jag nog att det innebar ett barn som inte hade några vänner, som ofta hamnade i konflikt eller tog till våld för att få sin vilja igenom. Så om någon frågade mig om jag hade samspelssvårigheter hade jag svarat nej. Men idag vet jag bättre, jag kan se och förstå mig själv på ett helt annat sätt.
För svårigheter i sociala relationer handlar inte bara om hur jag till synes samspelar med andra människor, utan också hur jag känner inuti. För barn likt mig själv kan de sociala svårigheterna tolkas som blyghet, eller som att barnet trivs bäst med att vara för sig själv. Men det är sällan sanningen.
Sanningen var att man ofta kände sig utsatt, obekväm och hade svårt att förutse vad som skulle hända. Man kanske hade svårt att förstå innehållet eller reglerna i leken, eller varför man helt plötsligt ska byta aktivitet. Det handlade om att inte veta vem man skulle leka med och vad rasterna skulle ha för innehåll. Det handlade om en ständig rädsla och magont.
Jag blir arg och ledsen när vuxna säger att barnet väljer att vara själv för det handlar ofta inte om ett val. Om jag inte förstår andras lekar kanske jag bättre leker ensam, men det betyder inte att det är min önskan. Det kanske bara får mig att känna mig mindre misslyckad.
Jag har alltid varit omtyckt och haft vänner, men det betyder inte att jag känt mig trygg och bekväm i dess sällskap.
Ibland kanske man väljer att vara själv för att känna sig mindre utsatt, och på så vis mindre ensam.
Du, det här var en liten ögonöppnare för mig. Jag har ofta sysselsatt mig själv och känt att det har varit skönt att vara ensam, men jag har också känt mig ledsen och utanför när -jag själv- har valt att inte delta i olika aktiviteter för att jag inte har vågat/orkat/haft lust. Jag har alltid sett mig som socialt kompetent och att jag inte har problem med samspel med andra människor, att jag förstår spelreglerna osv, men att det är en sån påfrestning kan ju ha att göra med att det aldrig har varit naturligt, utan att jag måste anstränga mig för att göra rätt.
Hm. Det här ska jag tänka mer på.
Ja det är skönt när man hittar och börjar förstå sig själv, vilket man ofta gör när man får en adhd diagnos. Läs gärna mer under kategorin ADHD så kommer du säkert hitta inlägg att känna igen dig i. Det verkar som att vi på många sätt är lika 🙂 kram