Första semesterveckan börjar att gå mot sin slut. Och den har verkligen bjudit på ett par lata dagar. Familjen är bekväm med mitt nya tempo, och jag är nöjd så länge det bara är jag som klagar. Tvärtemot tidigare har jag kunnat ligga i sängen och läsa en bok en hel dag, titta på serier med min man, och sitta stilla i timmar med resten av familjen. Nu är du som en vanlig person, sa min man i veckan. Det är nästan så att familjen önskar att jag inte hittar tillbaka till mig själv. Mitt snabba, stressade, vanliga jag som bara jag saknar [wp-svg-icons icon=”smiley” wrap=”i”]
Veckan har till största delen bjudit på regn. Men jag har inte en enda dag klagat. På något vis känns det skönt att få tillbringa dygnet inomhus, att få göra sådant som man vanligtvis aldrig hinner eller orkar med.
Under ett åskoväder låg hela familjen i soffan, berättade spökhistorier för varandra, och när det blev tråkigt gjorde barnen charader medans jag och gubben låg kvar och bara behövde följa dem med blicken. Bekvämare kan man ju inte ha!
Trädgården bjuder på både grönsaker och bär, och jag får dagligen gå ut för att hinna plocka.
Plockningen fick jag hjälp med. Han har dock inte lärt sig att lägga det i min skål, utan allt han snor till sig hamnar i magen.
Körsbären åkte dock ut igen ganska fort. Tydligen för sura för att ätas.
Vi (läs min man) har bakat…
….och lagt in gurkan från växthuset.
Jag har skördat kryddor, som jag hoppas att min man kan göra något gott utav [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]
När det varit uppbehåll mellan skurarna har vi promenerat ner till vattnet. Barnen har doppat tassarna och vi vuxna badkrukor stannat på land.
Vi har haft finbesök av min bror. Och för första gången på tre år tror jag, har vi använt vårt växthus. Jag hoppas definitivt att det blir mer av det i sommar.
Trädgården har skrikit efter omvårdnad. Vissa växter hotar med att ta över allt. Men jag har inte brytt mig om att lyssna.
Istället har jag njutit av att dofta på rosorna, legat i hängmattan eller helt enkelt bara tittat åt ett annat håll.
Jag har bestämt mig för att inget ska få stressa mig nu. Inte vädret, inte trädgården, inte uttråkade barn. Denna sommaren ska JAG bara vara, och göra det jag behöver och det jag vill.
Igår tog jag med mig sonen till lekplatsen. Efter att han sprungit runt som en virvelvind gick vi ner till bryggan för att lägga oss och kolla på himlen. Det är skrämmande att man glömmer av hur vacker den är. Ännu mer skrämmande att man glömmer av hur vackert livet är.
Det har varit en fin vecka, och jag ser mer än framemot tre till. Livet känns behagligt just nu. Bekvämt, tryggt och alldeles, alldeles underbart.