Jag ser mörkret i dig och jag önskar att jag på något sätt hade kunnat lyfta det i från dig. Men du kommer att få leva med det min vän. Du kommer alltid att få kämpa hårdare än alla andra, och hur långt fram du än kommer, så kommer du ändå alltid att känna dig efter. Du har ett tomrum inom dig som aldrig går att fylla. Det spelar ingen roll hur mycket du försöker.
Det kommer aldrig att spela någon roll hur älskad du är eller hur många du har runt dig. Du kommer ändå alltid känna dig ensam. Det spelar ingen roll vem du är, vill vara eller kommer att bli, du kommer alltid att känna dig annorlunda. Och hur mycket du än älskar människorna omkring dig så kommer du ändå aldrig låta någon komma dig nära.
Du måste bli vän med ditt mörker, acceptera att du inte kan följa någon annans väg. Du måste trampa upp dina egna stigar. Hur tufft och tungt det än är så är det bara du som kan göra det jobbet, ingen annan vet vart din väg bär. Det kommer att kännas som om du famlar i mörker, du kommer att snubbla, men måste lära dig att resa dig igen.
Mörkret har krafter som du inte kan förstå, antingen kan de förgöra dig eller så kan du lära dig att använda det till en styrka, det kommer alltid att ha sitt hem i dig, sluta kämpa emot, det gör bara smärtan större.
Inom dig lever en smärta som egentligen inte finns, men likväl är den tung att bära. Den går varken att ignorera eller gömma hur mycket du än försöker. Du kommer många gånger vilja skrika rakt ut, kasta den ifrån dig, ryta försvinn. Men vart du än lägger den så är smärtan ändå din.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
Så vackert skrivet <3 Kram!