Promenerade med hundarna i helgen, njöt av Oktobers sista solstrålar. Barnen hade fått clipon-linser till mobilkameran som jag lekte med. Gick väl så där.
Idag känner jag mig trött och hängig. Huvudet snurrar utan att jag direkt kan sätta ord på vad det är jag tänker på. Huvudet känns tomt, men ändå fullt. Skulle vilja vända det ut och in för att blåsa det rent, tömma ut allt som stör. Skön känsla tänker jag (med rent huvud alltså?).
Fast att jag älskar vardagen längtar jag till helgen. Vet inte varför,,,kanske för att vila tanken. Eller för att vila mig.
Förmodligen är det en tanke, eller en liten händelse som ligger där inne och stör. Något som är så litet kan ta så stor plats och det är oftast inte förrän jag kommer på tanken som jag kan plocka ut den. Då tittar jag på den och säger det där var väl ingenting, sedan slänger jag den över axeln. Men så länge den är kvar där inne kan den växa och växa, utan att bli varken sedd eller hörd. Men ändå kännas..
Men hur kan du må dåligt utan att veta varför, frågar min man. Det är ju omöjligt! Nähä, inte för mig, där är det bland det normalaste som kan hända. Det räcker med ett ord, en arg/ledsen eller besviken blick. En död fågel vid trottoarkanten, en tråkig nyhet eller en gråmulen tisdag.
Tisdagens tankar är tomma med tunga. Dom bär allt men samtidigt ingenting ?