Jag skäms nästan över hur barnsligt ledsen jag varit över en stukad fot. Att gå med ständig smärta, det kan jag ta. Men att vara rörelseförhindrad, det funkar inte. Att inte kunna hämta mitt eget kaffe, vattna blommorna, gå ut med hundarna eller en plocka upp tvätt som ligger på golvet. Ni vet de där små små sakerna man vanligtvis gör utan att tänka på det. Ja, det är nog nästan dem som är värst.
Jag kan nästan skratta åt mig själv när jag sitter där och tycker synd om mig själv, för jag vet ju, det går över. Men samtidigt är det något inom mig som växer. Vet inte om det är ilska, frustration, rastlöshet eller uttråkning. Men vad det än är så förvandlas de till tårar på vägen ut.
Foten har blivit bättre, jag kan röra mig runt i huset, även om det gör ont. Men nu är det smärta i rygg och nacke som känns värst. Vet inte om jag har ont efter smällen att jag ramlade eller om ryggen tagit lite stryk av mitt haltande. Smärtan i nacken gick upp och satte sig i huvudet och förvandlades till en migrän under två dagar tills jag kom på att jag behövde stretcha ut rygg och nacke. Sagt och gjort och det släppte nästan med omedelbar verkan.
Jag rullade ut yogamattan och tänkte att den får ligga fram som en påminnelse till mig själv att jag behöver sätta mig ner och göra rygg- och nackövningar fram till att kroppen känns helt bra, (och förhoppningsvis även därefter.) Jag som vanligtvis jobbar mycket med acceptans har verkligen inte kunna acceptera denna verklighet. Jag trodde på fullaste allvar att det skulle gå över efter ett par dagar och nu efter en vecka inser jag att det förmodligen kommer att ta minst en till. Att springa eller ta långpromenader är förmodligen inget som kommer att hända under hela min semester men det känns alldeles för tungt för acceptera, en verklighet för stor att ta in.
Nej, jag lever på hoppet och tänker i morgon är en bättre dag, och när det väl inträffar finns ingen gladare än jag.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar