Fick en jobbförfrågan för några veckor sedan och kommer på mig själv med att inte sjunga, dansa, ropa yes så som jag egentligen borde. Istället känner jag en stor inre suck. Som att det blir en till berg som ska bestigas, ett till projekt jag bara måste ta mig förbi. Det slår mig att det inte är jobba jag vill göra, utan jobba med det jag brinner för, och tankarna hamnar på skapandeprocessen, det är där mitt hjärta slår. Jag vill vara kreativ, komma med nya idéer, skapa. Inte åka hemifrån och ha massa krav och måsten på mina axlar. Nej, jag vill producera utan att ge av mig själv. Utan risken att kunna gå sönder.
Jovisst jag har vetat hela tiden att flänga runt i landet och föreläsa inte är min grej oavsett hur stora kickar det för stunden ger mig. I alla fall inte i mitt liv som det ser ut just nu… Att skapa något helt nytt känns bara så mycket bättre, mer spännande och det bästa med det är att jag inte behöver lämna mitt hem.
Det är viktigt för mig, att få finnas här. Jag jobbar redan heltid, vill inte vara borta mer. Sitter hellre och spånar och pysslar med en unge tätt intill. Egentligen var det väl ingen ny insikt, jag har hela tiden vetat att så länge jag arbetar heltid vill jag inte ha uppdrag som tar mig från mitt hem. Men jag behöver den påminnelsen ibland. Kanske låg insikten i att jag inte kan bli mutad med pengar, att det inte är det som är viktigt. Blir du erbjuden 50 eller 100 000 och magen fortfarande inte skriker ja, då ska du nog heller inte låta de orden komma ur din mun. Punkt.