”Om du bara lugnar ner dig blir allting bra, om du jobbar mindre får du mer energi, du måste inte göra flera saker samtidigt.”
Ja det finns olika sätt att säga det på men alla menar samma sak. Om du lever livet som ”alla andra” så skulle du må bra. Du skulle slippa känslan av utmattning och undvika i svackorna av nedstämdhet. I alla andras ögon handlar det om att jag gör för mycket. Tränar för mycket, jobbar för mycket, är för mycket.
Men för mig är det tvärtom, jag mår dåligt när mitt liv inte är helfullt, det är då jag faller ner i de djupaste svackorna. Jag har i perioder av mitt liv inte haft något att lägga min energi på, och det är också då jag mått som sämst.
Du tar föregivet att jag fungerar som du, men det gör jag inte. DU kanske skulle må dåligt av mitt fullspäckade liv. Men det gör inte jag! Det som gör mig förbannad är att du inte lyssnar, att du inte fattar att du har fel. Jag möter så många personer med ADHD som blir matade med att de måste lugna sig, inte ha så många bollar i luften, inte springa så fort. Att vi måste försöka lära oss att följa mallen, att ”vara som alla andra”. Men har du tänkt på att det kanske är det som får oss att må dåligt?
Att hela tiden hålla in i stället för att löpa linan ut. Att hela tiden försöka anpassa sig, följa era mönster istället för att följa sig själv? Jag mår som sämst när jag är rastlös, när jag är uttråkad, när det inte finns några projekt, något att sträva efter. Jag MÅSTE hela tiden ha en morot framför mig annars stannar jag helt. Livet tappar mening, jag faller omkull och tar mig inte upp.
Du liv rasar när du har för mycket runt dig, mitt, när jag har för lite.
Jag måste ständigt utmanas, växa, förbättras. Att leva utan kickar är för mig att inte leva alls.