Jag kan tycka att vi matas med så mycket positivt tänkande att vi glömmer att stanna upp och tänkta själva. Vi ska jaga våra drömmar, fånga dagen och följa våra hjärtan. När vi sedan inte lyckas, når hela vägen fram eller tröttnar innan vi nått målet blir vi ledsna, besvikna och ser ner på oss själva.
Vår bästa tid är nu, vi ska leva för dagen, samtidigt som vi måste spara inför vår framtid. Inte konstigt att man får ångest! Jag vill tex bo på landet, jag längtar så jag blir galen, jag vill göra det nu, nu, nu. Men om jag stannar upp och tänker efter först så inser jag att livet är lättare om jag stannar där jag är just nu. Där barnen har vännerna runt hörnet och kan ta sig till skola och fritidsaktiviteter själva inom ett par år. Jagar jag min husdröm nu blir jag bara besviken, når jag den skulle den kanske till och med göra livet mer komplicerat för mig. Det samma gäller att driva företag på heltid. Jag har alltid sett mig själv sitta skrivandes på min veranda. Det ÄR vad jag ska göra om x antal år. Men inte nu. Jag älskar även att föreläsa, men att åka Sverige runt med två små barn hemma är inte så lockande. Därför har jag beslutat mig för att sluta jaga min drömmar. Jag ska spara dem, ha dem som målbilder och ta små små steg närmare, men jag måste sluta springa. Jag måste hela tiden stanna upp och påminna mig själv att jag kommer att komma dit, men inte än.
Bara för att jag inte längre springer så betyder det inte att jag har gett upp. Ibland måste man bara inse verkligheten, att den bästa tiden för dina drömmar inte alltid är nu.