Avskedsbrev till min ångest..
Du har kommit mig så nära att jag ibland inte vet vem som är jag, och vem som är du. Vi kom att leva så tätt tillsammans att jag fick som vana att ständigt skydda mig bakom dig, leva i din skugga. I perioder trodde jag faktiskt att du var min vän, att du faktiskt ville mig väl, medan jag i andra perioder avskytt dig som pesten, undvikit dig och fått kalla kårar längst min rygg när jag känt att du var i närheten.
Jag ljuger ändå om jag inte skulle säga att du har betytt mycket för mig, ty du har varit med i större delen av mitt liv, sett mig växa upp men samtidigt fått mig att krympa.
Jag älskar dig och jag hatar dig ångest! Jag älskar hur jag kan känna mig trygg i din famn, hur du får mig att känna att jag kontroll, samtidigt hatar jag att du skrämmer mig, att du även i lyckliga stunder målar upp elaka scenarion i mitt inre.
Du har varit viktig för mig, du blev min trygghet när jag inte hade någon annan, du blev den enda jag kunde lita på.
Jag vill inte säga att jag kommer att sakna dig, men du lämnar ett tomrum efter dig som jag inte vet hur jag ska kunna fylla. Hur ska jag bete mig om jag inte längre ska vara försiktig, rädd? Vem är jag utan dig?
Men du har svikit och sårat mig ångest! Du har tagit en större plats än den jag från början gav dig. Du har ätit upp även mina lyckliga stunder och har stulit tid från min sömn. Jag kan inte längre lita på dig, vilket gör att vi måste gå skilda vägar du och jag.
Just nu är jag mer rädd att ha dig på håll än att känna dig vid min sida, för tänkt om du smyger dig på mig, tänk om jag inte ser när du kommer? Det skrämmer mig att du ska få flyga fritt och kanske attackera mig när jag som minst anar det. Du försöker övertala mig att jag ska fortsätta hålla din i hand, att det är lättare att ha dig nära. Men någonting inom mig säger att jag måste släppa taget, måste låta dig gå. Därför Ångest, säger jag för sista gången hejdå!
väldigt bra skrivet!
Tack, snälla du!