Om du bara kunde sluta tycka synd om dig själv. Om du bara kunde se allt du har i stället för allt du förlorat. Om du bara kunde se alla möjligheter i stället för alla hinder. Jag vill bara vrida ditt ansikte i rätt riktning, öppna dina ögon, få dig att röra dig åt rätt håll.
Istället låter jag dig suga ur all min energi och spotta ut den framför mig. Du dränker mig i bekymmer och jag kvävs av dina plågor. Jag försöker hålla upp mitt försvar, bygger murar framför dig. Men du ser dem inte, låter dig inte stoppas. Du kliver under, över, går igenom.
Du ser bara hinder i ditt liv, men hoppar med lätthet över alla jag lägger ut. Fast att jag försöker att ha dig på avstånd tar du alltid dig hela vägen fram. Jag tappar kraft, blir handlingsförlamad i din närhet. Min styrka rasar redan vid första anblicken av dig.
När jag saknar dig försöker jag påminna mig om det. Hur du äter upp mig, även om jag stretar emot. Jag kan inte leda dig på rätt väg, har sagt hejdå, ändå är jag ledsen. Jag önskar dig mer av livet. Glädje och solljus. Kärlek och närhet. Men jag kan inte ge dig det. Du måste hitta det själv.
Jag kan inte ge dig det...jag kan inte ge dig det.