En fördel med att vara terapeut måste helt klart vara att man kan behandla sig själv. Nu menar jag inte att terapeuter inte behöver andra terapeuter eller att de inte ska/behöver söka behandling ibland, nej, utan mer att man på ett enkelt sätt kan tillrättavisa och genomskåda många av sina egna tankar i vardagen. Att veta när man bör/inte bör ta sina tankar och känslor på allvar.
Ibland blir jag förvånad över hur snabbt livet kan vända. För några månaders sedan satt jag med ett mörker inom mig och hade svårt att sluta gråta och idag känner jag mig fri, lugn och grundad.
Jag bestämde mig för att inte ta det där mörkret på allvar, utan mer se det svepa förbi och nu kan jag se det gråa molnet en bra bit bortanför mitt huvud. Jag har vinkat hejdå, vi kommer med all säkerhet ses igen, men hejdå, för nu.
Något annat som förändrats den senaste tiden är att jag ser på mig själv med snällare ögon. Det känns som ett skifte skett inom hela mig. Jag kramar mig själv oftare. Är försiktig med vad jag kräver av mig själv och kan, kanske för den första gången i mitt liv, unna mig utan ångest.
Himlen är klar ovanför mitt huvud. Jag vet att det är tillfälligt, som det mesta är. Men jag tänker åtminstone njuta medans det varar.
