När folk talade om 40-års kriser förr så trodde jag att det handlade om en rädsla att bli gammal, att dom inte ville ha rynkor och grått hår. Nu tänker jag mer att det oftare kanske handlar om en rädsla att inte få bli gammal. Att vara mitt i livet och vilja ha mer.
I morgon fyller jag 41 år, och det är i alla fall vad min rädsla handlar om.
Jag är så tacksam för varje årsring som läggs på i mitt liv. För om det är något jag vill, så är det verkligen att få bli gammal. Med min ålder kommer inte bara rynkor, gråa hår och smärta i kroppen (vilket jag kan stå ut med), utan också en rädsla för att inte får vara med….så länge som jag vill. Och den är svårare att omfamna på något sätt.
Jag har landat i att försöka vara tacksam för nuet, varje dag. I stället för att oroa mig för om jag får vara med till min 85-års dag. Det där med hälsångest/dödsångest är så mycket starkare än all annan ångest. De forna rädslorna bleknar i jämförelse. Inget har någon betydelse, än livet själv. Det är också något jag påminner mig om när saker går fel eller inte blir som jag vill. Att det spelar egentligen ingen roll så länge jag får vakna varje morgon.
I sann corona-andra blir det självklart inget firande. Men jag kommer fira inombords varje sekund av dagen för att jag har fått ett år till att lägga i min samling.
Jag satsar på det dubbla men hurrar för varje ynka dag. För varje timme jag tilldelas blir ingen gladare än jag ❤︎
