Far & son
Jag älskar dig, skriker dom i kör från sina sovrum. Jag stod kvar en stund på trappan. Bara tog in vad jag just varit med om. Två små individer som ligger i sina sängar, och ropar att dom älskar mig. Tänk att jag har skapat det här, eller dom där. Så overklig ändå.
Jag ville egentligen aldrig ha barn. Har aldrig haft en dröm eller längtan efter det livet. Kanske för att jag inte trodde att jag kunde bygga upp något så här vackert. För innan jag träffade min man trodde jag inte på kärleken. Inte på någon form av kärlek faktiskt, men jag har ändrat mig nu.
Jag visste inte hur fint det kunde vara, hur kärleken kunde se ut. Hur starka band man kunde bygga, och hur galen man kunde vara i en annan människa (eller två).
Det känns som att leva i en dröm. Så overkligt att jag ska få bygga upp och ta ansvar för två andra individer. Overkligt, fast att det var över 13 år sedan jag fick det första lilla barnet i min famn. Jag får nypa mig i armen när jag ser vilka trygga, kloka barn jag har skapat. Magiskt att man kunnat skapa något man aldrig varit själv.
Jag såg aldrig den här framtiden för mig. Att jag kunde bygga så trygga och skyddade barn. Såg aldrig att jag skulle bli den mamma jag är idag. Det där med att vara en mamma har varit en tuff väg att gå, det ska jag erkänna. Men varje steg har varit värt det! Tänk att jag får ansvar för att forma dessa individer. Och tänk hur dom formar mig.
Så fint hur dom fortfarande kommer och tankar kärlek trots att dom börjar bli stora. Dom går förbi en för att få en kram, en puss. En hand på axeln eller för att säga jag saknar/älskar dig. Och att se deras samspel med varandra, hur dom övar sig på både närhet och distans. Bli vänner och ovänner. Ge kritik och ge kärlek.
Kärleken är så himla vacker. Jag har alltid varit rädd för den, det är jag fortfarande. Men oavsett vad som händer så har jag nu fått uppleva den. Och det skulle jag för allt i världen aldrig ta tillbaka.