Ett löfte från dig betyder ingenting. 1 kommentar

Du lovar och svär. Du ber på dina bara knän och jag ser på dig att du menar det, iallafall just nu, för stunden. Ett löfte från dig får mig att att hoppas, drömma, önska, får mig att återigen öppna upp, tro. Jag vill inte sluta tro, du vill inte sluta tro, ändå är det just det vi gjort. Vi har begravt hoppet och lagt tonvis med sten över.

Den här gången är det allvar säger du. Jag vet inte om du tror på dig själv när du säger det, men jag har inget annat val.

Det är annorlunda nu, du har aldrig känt det så här så starkt förut. Jag önskar att det du säger är sant, det gör nog du med. Jag undrar om du innerst inne vet, att du kommer att svika mig igen, igen och igen. Som så många gånger förut.

Jag vill inget annat än att lyfta dig ur den situation du befinner dig i, men det går inte, du har ett berg över dina axlar som jag inte kan rubba. Du måste klättra ur gropen du grävt, själv, med egen styrka. Även om jag ger dig en stege så är det du som ska klättra upp. Du brukar klättra upp några steg, titta upp över kanten för att sedan falla ner igen. Jag tror att du är rädd för vad som finns där uppe. Du är så van med din egen mörka värld att ljuset skrämmer dig.

Minuter efter att löftet har lämnat din mun har det flugit sin väg, så långt ifrån dig att du inte kan se den längre. Du tittar upp på mig från din grop, tvekar, tvivlar, tar ett hårt grep om steget. Jag står där uppe och väntar. Greppet hårdnar, som om du försöker krama sönder stegen. Mitt hjärta fryser till is. Jag ser det i dina ögon, rädslan. I ett grepp släpper du taget, faller ner igen. Du vänder dig aldrig om för att se mig i ögonen. Men jag står kvar och tittar efter dig.