Det känns som att jag lever två liv. Ett där jag och min familj spelar på samma spelplan, vi dribblar, passar och skjuter hela tiden den där bollen mellan varandra. Men på andra sidan står jag ensam på min planhalva och ser er på avstånd. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte nå er, ni är mil bort.
Jag ropar, vevar med armarna, skriker ”passa mig, passa mig, här är jag!” men ni går mig hela tiden förbi. Min planhalva är mörk, kall och tom, jag blir med ens medveten om min sårbarhet. Jag känner mig dyster, övergiven, ensam. Jag ser er på håll men kan ändå känna av er närhet. Den klibbar sig fast, liksom skaver. Svetten bryter fram i min panna. Jag vill bryta mig loss, slå mig fri samtidigt som jag inte vill släppa mina ögon i från er. Distansen gör ont samtidigt som närheten kväver mig.
Plötsligt tittar du på mig, ler och sträcker ut din hand. Jag tar återigen steget tillbaka till er planhalva. Jag skakar av mig den sista känslan av tomhet. Jag är en i laget, ni behöver mig för att komma vidare. Tanken skrämmer mig och får mig att vilja springa tillbaka till den mörka sidan.
Jag har i hela mitt liv flytt men nu är det något som håller mig tillbaka. Som ber mig att stanna kvar. Inombords har jag sprungit iväg, flytt flera mil men utvändigt har jag just tagit din hand.