Ångesten lockar.. 5 kommentarer


Jag känner av din existens. Vet att du länge flåsat mig i nacken. Jag vet att du finns där, som en skugga ständigt bakom min rygg. Jag känner av när du närmar dig, hur du sakta kryper upp och tar min hand. För första gången är jag rädd, rädd för din närvaro, rädd för att du skall komma tillbaka för alltid och återigen sätta dig över mina axlar. Som en extra tyng att alltid bära med sig.

Förut accepterade jag mitt öde, att du satt där, byggde ett bo ovanför mitt huvud och ständigt viskade i mitt öra, sjöng sånger som aldrig tog slut… men nu när jag fått känna lättnaden, tystnaden, vill jag inte ha dig tillbaka! Jag kan acceptera att du finns, och att du kommer närmare från och till, men jag vill inte bära dig med mig som en solbränna på min hud. En ständig rodnad, en brännande känsla och en smärta man inte kan komma undan.

Jag önskar att jag kunde fånga in dig i mina armar och hålla dig hårt, krama dig sönder och samman. Kasta dig i backen och se dig falla i bitar. Jag skulle trampa på dig, njuta av att känna min tyngd över dig, se dig brista, förtvina under mina fotsulor.

Men jag hör hur du ropar, sakta viskar och hela tiden drar mig närmare dig. Det lönar sig inte att kämpa emot, du vinner. Istället för att streta emot börjar jag sjunga med, bygga egna sånger, sakna din närvaro när du är borta. Du är en del av mig, av mitt liv. I stället för att vara min motståndare blir du min trygghet, den enda jag kan luta mig mot, den enda jag vet alltid kommer att finnas där. Min fiende blir min bästa vän, vi stänger in oss tillsammans, avskärmar oss från omvärlden. Tittar varandra djupt i ögonen och lovar varandra evig trohet. Du kryper in i mig, bosätter dig i min ryggmärg och jag lever vidare som om inget annat liv fanns.


Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

5 tankar om “Ångesten lockar..