För 12 år sedan vägde jag 15 kg mindre än vad jag gör i dag. Jag tränade dagligen, i timmar. Jag åt minimalt och unnade mig aldrig något utan ångest som efterrätt. Jag fick ofta höra hur fin jag var och hur duktig jag var som lyckats gå ner i vikt. Folk avundades min motståndskraft gentemot sötsaker och berömde mig för att jag orkade träna så mycket. Inte en enda gång ifrågasatte någon mitt leverne. Ingen ifrågasatte om det var friskt eller sjukt. För visst är det väl bara hälsosamt att träna och avstå från onyttigheter?
Jag skulle vilja be er att tänka om, att se det från en annan synvinkel. Sluta att uppmuntra din bantande kollega eller dem som ständigt går på dieter. Jag ser det mest som sorgligt att personen inte är nöjd med sin kropp, att svälta sig själv gör oftast inte den situationen bättre. Istället för att avundas dem som avstår fikan, avundas istället dem som kan njuta av den. Och visst är det bra att träna, men ibland kan det vara lika hälsosamt att låta bli.
För handen på hjärtat, hur många av dina bantande vänner är egentligen överviktiga? Har du ett problem med vikten så absolut, ta tag i den för din hälsas skull, men har du det inte så låt bli. Många gånger pressar vi och svälter oss själva mer än vi behöver, till vilken nytta?
Jag var smal de där åren när jag tränade som mest, men jag var inte lycklig. Och om du tänker efter har nog den lyckligaste perioden i ditt liv också ganska lite med din vikt att göra. Så fortsättningsvis vill jag att du äter utan skuld och njuter av varje smula. Jag vill att du suddar bort ditt skeva ideal och skaffar dig ett nytt. De vackraste personerna är de som trivs med sig själva, med sin kropp, oavsett hur den ser ut.
Bli en av dem!
Ibland är det som att läsa om mitt alldeles egna liv. Jag älskar igenkänningen även om den är utifrån mig.
Men det här allt eller inget, folk brukar säga till mig att när jag väl bestämt mig för något så är det så. Men för mig är det på gott och ont. För det är verkligen beslut tagna med hela mitt inre och minsta snedsteg ger mig sån enorm ångest.
Fast, jag försöker se det positivt, även om jag vet att det även kan bli destruktivt. Det blir mitt sätt att kontrollera det okontrollerbara.
Tack Florence. Alltid skönt att höra att folk känner igen sig. Då känner också jag mig mindre ensam. Förstår dig, känner igen mig i det du skriver. Allt eller inget, av eller på. Kram