”De som behöver lära sig stresshantering är de som inte har tid”.
Jag är har varit en av de där personerna som inte haft tid att varva ner, som stört mig så på allt som går/är långsammare än jag själv (vilket är mycket). Ta rulltrappor till exempel, varför står folk still i dem? Varför kan folk inte gå uppåt även om trappan rullar? För några år sedan kunde en sådan rulltrappshändelse få mig att vilja slita mitt hår, knuffa undan personen framför och ta mig förbi. Men det gjorde jag oftast givetvis inte.
Jag hade en hund en gång, som gick så långsamt att det hann bli ”rödgubbe” innan jag hann över. Jag grät i ren frustration och när min psykolog sa till mig att jag kanske behövde en bromskloss hade jag velat slå henne med något hårt, i ansiktet (vilket jag givetvis heller inte gjorde).
Men nu när jag tittar tillbaka i mitt liv så kan jag se att jag faktiskt börja sakta ner farten (tro det eller ej). Istället för att som tidigare fundera på hur jag ska hinna med så mycket som möjligt på kortaste möjligaste tid funderar jag nu istället på hur jag ska orka hela vägen. Kommer jag hålla denna resan?
Förr hade jag djupare dippar, dagar av orkeslöshet, tårar och ångest. Nu (de senaste månaderna) är groparna inte lika djupa. Även om det är jobbigt att snubbla i dem, kan jag liksom se över kanten.
Så vad har hänt?
Förutom att jag faktiskt har övat mig på stresshantering (mindfulness), så tror jag att jag inte pressar mig lika hårt längre, jag ställer inte lika höga krav, saktar ner och låter saker ta tid. Framför allt är jag inte lika rädd för misslyckanden längre. Det är okej att göra en dålig föreläsning, eller skriva ett dåligt inlägg. De representerar inte hela mig, betyder inte att jag är dålig, utan talar mer för att jag hade en dålig dag.
Jag måste inte ha en bok på gång och jag vill inte ha schemat späckat. Nej vill man vara fri, måste man ha luft under vingarna och tid i schemat för att kunna ta sig en tur.
Jag vill alltid ha en plan, ett mål, något att uppnå, och lyckas med. I år vet jag att min plan kraschar, men det känns ok. Istället kanske årets lärdom är just det här. Att när prestationen faller, när jag inte når målet, så är jag ok. Ändå!