Någonting har hänt 4 kommentarer

Från att ha dansat på molnen i flera månader fick jag en käftsmäll i veckan. Det var som om allt föll över mig igen och den där gråten kom tillbaka. Rädslan av att möta någons ögon för att man vet att dom kommer fråga om jag är ok.

Jag är allt annat än ok, och varje gång frågan kommer så får den mig att falla i gråt. Vad är det som har hänt frågar dem, beredda på att lyssna, men själv har jag inget svar.

Jag gräver och gräver inom mig, men inga ord kommer upp till ytan. Kan bara rycka på axlarna och säga att jag inte vet.

Jag vet att det är så här, upp och ner, skratt och tårar, ändå blir man lika rädd när det där mörkret kommer ikapp en. Man vill då ha lösningen i sin hand. Men det är svårt när man inte ens kan hitta problemet.

Flera tankar flyger genom huvudet men jag ha svårt att se att en av dem är orsaken till en sådan stor känslostorm. Jag backar tillbaka, gömmer mig. Försöker ta hand om mig själv när det nu gör så ont.

Kanske är det bristen på träning, rutiner, kanske är det stress? Kanske är det min klients död, röran i mitt huvud eller att en av mina fina arbetskamrater ska lämna min sida? Jag finner ingen förklaring, bara smärta, och tårar. Tårar som aldrig tar slut.

Jag kämpar mellan att vara professionell och mänsklig. Tar avstånd fast att jag inget hellre vill än att komma nära. Fortsätter att leta efter lösningar innan jag ens hittat ett problem.

Det är livet och det är ok. Jag vet att jag snart hittar tillbaka till mig själv igen [wp-svg-icons icon=”heart-2″ wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar