Jag möter ibland människor som tröttnat på diagnoser, som menar att det är ”diagnoshysteri”och som när ämnet kommer upp med ens slår dövörat till.
Människan har i alla tider försökt att dela in saker runt oss i olika fack och att det också görs inom psykiatrin tycker jag inte alls är fel, förutsatt att man gör det på rätt sätt. Linné kategoriserade växter, vi särskiljer djur, till och med olika raser av djuren. En hund är inte bara en hund, det kan vara en pudel, en labrador eller en schäfer och det betyder att både utseende och lynne kan vara annorlunda från varandra. När det gäller fysiska sjukdomar så är det heller ingen som ifrågasätter att vi särskiljer olika sorters cancer osv. Nej det är självklart, eller hur?
Diagnoser finns av en anledning
Ordet diagnos betyder särskilja/urskilja och för mig är ordet diagnos inget negativt, tvärtom. Det är till för att hjälpa. När det kommer till psykiatri hjälper det sällan med ett blodprov eller en magnetröntgen, utan där tittar man på folks beteendet och symtom och sedan sammanför man de som liknar varann, klumpar ihop, till en diagnos.
Så en ADHD-diagnos betyder att delar av ditt personlighetsdrag ställer till problem för dig. En diagnos är en sammanfattning av de besvär eller symtom du har. Diagnosen sätter man för att vi ska kunna förbättra kunskap och hitta behandlingar för människor som anser sig lida av sina besvär.
Vi hade lika gärna kunna göra personlighetstester på världens alla människor och delat in dem i kategorier från A-Ö för att veta deras starka och svaga sidor. För att få en diagnos handlar om just det. Att lära sig att acceptera och leva med sina starka och svaga sidor. Att hitta något som kompenserar upp de svagare och att fortsätta utveckla de starka. Att få en diagnos, eller ett svar på ett personlighetstest hjälper dig att förstå dig själv, varför du reagerar och beter dig som du gör. En diagnos kan också vara hjälpsamt för att man kan känna igen sig i andra och i bästa fall till och med lära sig av dem.
Som odiagnostiserad lägger man ofta skulden på sig själv men med en diagnos vill man ta bort den. För du är inte ett funktionshinder, det är inget fel på dig. Det är i samspel med miljön som funktionshindren uppstår och i fel miljö kan mina personlighetsdrag, min ADHD kännas som ett handikapp.
Vi vill har ett namn på våra problem
Man vill ha ett namn, gärna vetenskapligt på ett lidande som är diffust och oförståeligt, en diagnos gör problemet verkligt, det namnlösa lidandet kan ofta vara det svåraste. Det kan göra att man känner sig förminskad, inte betrodd. Att det man känner inte finns på riktigt. En diagnos kan därför hjälpa både människan som bär den och omgivningen att ta problemet på allvar.
Jag vet många som sökt hjälp både för fysiska och psykiska besvär men inte hittat ett svar på det de lider av. De blir inte bara ifrågasatta av försäkringskassan och sin arbetsgivare, utan också alla runt dem. Vänner, familj…
…och tillslut också sig själva…
Det där tvivlet gör ont och är inget någon borde känna. Vi vill ha svar på våra frågor, vi vill veta hur vi ska ställa oss till saker, lösa våra problem. Diagnoser hjälper oss med det, oavsett namnet på dem. Punkt.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar