Om ångesten hade fått bestämma skulle barnen sova i vår säng. Tätt tätt intill så att jag hade kunnat bevaka och känna varje andetag.
Om ångesten hade fått bestämma hade jag haft en egen läkare som kunde checka av blodstatus, blåmärken och vaga symtom på livsfarliga sjukdomar varje dag.
Om ångesten hade fått bestämma skulle jag ha sprinklers i taket och ett direkt alarm till SOS i varje rum.
Om ångesten hade fått bestämma skulle barnen aldrig lämnas obevakade. De skulle ha ett ständigt skydd mot misslyckanden, glåpord och orättvisa runt sig.
Om ångesten hade fått bestämma hade jag haft ett välinrett panicroom i huset. Som hade stått pall om så hela jorden förvandlades till en krigszon.
Om ångesten hade fått bestämma hade jag kört en okrossbar och skottsäker bil, den skulle kunna flyga, flyta och ständigt vara förberedd på världens alla faror.
Om ångesten hade fått bestämma skulle jag ständigt har två väktare som bevakade mitt hus, antiximex på plats för att förhindra hussjukdomar och en veterinär till granne som ständigt (och givetvis gratis) var redo för att ta emot mina fyrbenta vänner.
Om ångesten hade fått bestämma hade jag varit ekonomiskt oberoende så att inga räkningar i världen kunde höjda min stressnivå.
Om ångesten hade fått bestämma skulle alla jag älskade vara en meter i från mig, inlindade i bomull och med en skyddande hinna runt sin kropp.
Men jag har inget annat val än att släppa kontrollen och låta ångesten sväva fritt. Den får inte bestämma…. kan inte bestämma.