Jag köpte mig en kalender för något år sedan. Dyrt! Jag ville ha en som höll, som blev vackrare med åren och som skulle få plats med hela min hjärna. Varenda människa som sett den har kommenterat dess storlek, men som ni förstår finns det ju inte bara en tanke i mitt huvud, så den där kalendern måste ju inrymma en hel del. Så storleken, ja den behövs.
Jag är nöjd med den, tycker om det, älskar den kanske till och med. Jag bär med mig den överallt. (Kanske till viss del beror på att jag inte minns något utan den och skulle således inte klara av den dag utan min extra hjärna).
Men plötslig, helt oförberett har jag blivit kär i någon annan.
Jag fick ett sug efter färg, efter en mindre storlek eller kanske är det bara efter något nytt. Ja inte vet jag men det känns som en hunger jag varken kan eller vill stoppa. Hur sockersöt är inte denna???
Jag försöker intala mig att jag kanske behöver denna för att visa för mig själv att jag startar om, att jag börjar på nytt. Som ett tecken på att allt hädanefter är annorlunda.
Kanske är det att min depression behöver kvävas med lite glad färg (i varje fall försöker jag intala mig det). Jag drömmer om färgglada pennor, söta klistermärken, efter lätthet och glädje.Jag känner liksom för att vända blad och skulle bli så glad om det som väntade mig på andra sidan var några nyanser ljusare. Impulsen lade kalendern direkt i inkorgen och sade att jag var värd den efter den tunga tiden jag haft, men när jag såg fraktavgiften (några hundra) reagerade hjärnan och förnuftet sade till mig något helt annat.
Bilder från bando.com
Men då kickar ADHD:n in och slår undan allt förnuft. Om du inte kan köpa något, då kan du minsann skapa det själv, säger den till mig. (Som om det skulle kunna ske till ett lägre precis). En del av mig säger till mig att producera färgglada kalendrar bara för att jag just nu önskar mig en, en annan del försöker be mig att låta bli.
Jag ska försöka hålla mig trogen till min stora, pålitliga och kanske lite tråkiga kalender, och absolut inte överge den för någon som jag för tillfället tycker är sötare. Jag hoppas verkligen att min kärlek slocknar, om inte får jag trösta mig med att den garanterat hade gjort det när jag höll den i min hand.
Fast den där var ju seriöst så smart. Älskar flikarna. Men du, annan sak, det är knöligt att skriva kommentarer här. Lägg till en liten uppmaning under inläggen, tänker jag.
Ja absolut, jag är medveten om problemet, tack för att du påpekade det. Jag brukar lägga upp en kommentarslänk under inlägget, men ofta glöms det bort, eller så struntar jag i det för att det känns knöligt, men ska försöka bättra mig:)