Puh, endast tre arbetsdagar har gått och jag känner mig som överkörd av ett tåg. I Måndags kände jag mig ganska normal, orkade till och med diska och städa när jag kom hem. Men på Tisdagen kom de där domningen i armarna tillbaka, känslan som gör att jag känner mig förlamad. Jag klarade ändå hela arbetsdagen och försökte att inte bli deppig över tröttheten som kommit över mig. Det kanske bara är tillfälligt, sade jag till min man. Men till min stora förtret fanns känslan kvar även idag.
Det är så frustrerande att mitt huvud inte kan styra över kropp. Jag VILL jobba, jag har MASSOR att se fram emot, ändå stretar kroppen emot. Jag tycker om mitt jobb och mina arbetskamrater är garanterat jordens bästa. Jag längtar på riktigt efter mina arbetsuppgifter, ändå blir huvudet tomt när man stirrar på datorskärmen.
Jag vet att det är lite för tidigt att gå tillbaka till jobbet på heltid men jag är så jävla envis, jag vill inget annat än att vara starkare än den här utmattningen.
Jag är så van att kunna bestämma över mig själv, över mina handlingar, över min kropp. Därför gör det mig så arg att den har slutat att lyssna.Ja, jag är väl medveten om att man inte ska göra som jag. Vem är dum nog att börja arbeta heltid direkt? Men jag är ju inte den som lyssnar på någon annan, jag måste få bestämma själv, få pröva mina vingar och känna efter vilken hastighet jag kan uppnå.
Jag är inte den som lär mig av andras läxor, som tar åt mig av råd eller kloka ord. Nej dumt nog måste jag själv störtdyka och slå i backen för att lära mig att bromsa ner. Och kanske är det egentligen det som hela sjukdomsbilden handlar om, oförmågan att stanna upp.
Jag kommer inte ens upp i hälften av hastigheten jag gjorde förut, samtidigt är jag väl medveten om att det inte innebär att kraschlandningen blir mindre hård, eller skadorna precis lika stora.
[wp-svg-icons icon=”pencil-2″ wrap=”i”] Lämna en kommentar
Don’t beat yourself up! En annan har också ”varit dum” och börjat jobba heltid direkt. Men att göra dumma saker är inte samma sak som att vara dum – så tycker inte attt du ska acka ner på dig själv. Du vet inte vad som fungerar för dig och inte om du inte provar: så heja dig som testar dig fram. Om du sedan kraschar igen blir du förhoppningsvis lite klokare på vägen. Tänker att små barn eller tonåringar generellt sett inte lyssnar på goda råd utan kör ”learning by doing” så varför skulle vi vuxna fungera annorlunda när det kommer till saker vi vill/inte vill göra? 😉 Det viktigaste är att du tar hand om dig mitt i allt. En sak och en dag i taget <3
Tack för din fina kommentar. Men visst är det så att man vill testa sina gränser och känna efter lite, men jag är inte dummare än att jag lyssnar på vad kroppen säger till mig och det är det viktigaste.
Jag ska ge mig själv någon dag och ett par tankevarv till, sedan lutar det ändå nog att gå ner i arbetstid. Kram