Arbetsveckan 2 kommentarer
Puh, endast tre arbetsdagar har gått och jag känner mig som överkörd av ett tåg. I Måndags kände jag mig ganska normal, orkade till och med diska och städa när jag kom hem. Men på Tisdagen kom de där domningen i armarna tillbaka, känslan som gör att jag känner mig förlamad. Jag klarade ändå hela arbetsdagen och försökte att inte bli deppig över tröttheten som kommit över mig. Det kanske bara är tillfälligt, sade jag till min man. Men till min stora förtret fanns känslan kvar även idag.
Det är så frustrerande att mitt huvud inte kan styra över kropp. Jag VILL jobba, jag har MASSOR att se fram emot, ändå stretar kroppen emot. Jag tycker om mitt jobb och mina arbetskamrater är garanterat jordens bästa. Jag längtar på riktigt efter mina arbetsuppgifter, ändå blir huvudet tomt när man stirrar på datorskärmen.
Jag vet att det är lite för tidigt att gå tillbaka till jobbet på heltid men jag är så jävla envis, jag vill inget annat än att vara starkare än den här utmattningen.
Jag är så van att kunna bestämma över mig själv, över mina handlingar, över min kropp. Därför gör det mig så arg att den har slutat att lyssna.Ja, jag är väl medveten om att man inte ska göra som jag. Vem är dum nog att börja arbeta heltid direkt? Men jag är ju inte den som lyssnar på någon annan, jag måste få bestämma själv, få pröva mina vingar och känna efter vilken hastighet jag kan uppnå.
Jag är inte den som lär mig av andras läxor, som tar åt mig av råd eller kloka ord. Nej dumt nog måste jag själv störtdyka och slå i backen för att lära mig att bromsa ner. Och kanske är det egentligen det som hela sjukdomsbilden handlar om, oförmågan att stanna upp.
Jag kommer inte ens upp i hälften av hastigheten jag gjorde förut, samtidigt är jag väl medveten om att det inte innebär att kraschlandningen blir mindre hård, eller skadorna precis lika stora.
[wp-svg-icons icon=”pencil-2″ wrap=”i”] Lämna en kommentar