Barn med ångest och oro
Barn med ångest och oro
Ibland glömmer vi som föräldrar att lyssna. Vi tror att vi hör, men egentligen gör vi inte det. Ibland får jag stanna upp, tänka vänta nu, det här känner jag igen. Vad är det jag hör? Ibland är det viktiga inte bara lyssna på orden som kommer ut barnets mun, utan att förstå innebörden av det som sägs.
Bara för att jag bär på ångestsyndrom själv gör det mig inte till en expert när det kommer till mina egna barn. Nej för oftast är man så upptagen av vardagen och sina egna problem att man har svårt att ta in någon annans.
Min dotter här länge kommit och visat upp blåmärken, skrapsår. Hon har haft ont i huvudet, haft ont i magen. Hon kommer och berättar så fort hon känner något konstigt i benet eller i en axel. Jag har hela tiden hört henne, svarat att det är ingen fara, du har sträckt dig, du är trött osv.
Hon ville aldrig att jag skulle plåstra om hennes sår eller tycka synd om henne. Nej det var något annat hon var ute efter. Hon letade efter bekräftelser på att hon var ok, svar som kunde stilla hennes tankar.
En dag kom hon och tryckte upp ett lillfinger i mitt ansikte. Ett lillfinger utan en skråma. ”Mamma jag har ont i fingret, det känns konstigt”. Då faller poletten ner. Plötsligt kopplade jag ihop alla hennes blåmärken och påhittade skrapsår. Istället för att titta på fingret och säga att det inte är någon fara som jag brukar göra frågade jag henne vad hon var rädd för. Den 10-åriga flickan bryter då ihop och faller rakt in i mina armar.
-Jag är rädd för att bli sjuk, rädd för att dö, snyftar hon fram.
-Hur vet du det mamma, hur vet du säkert att det inte är något farligt, att jag inte ska dö?
Jag om någon borde veta att ångesten tar olika uttryck, även hos ett barn. Det inte bara skola, vänner eller olyckor de är oroliga för, utan också dem själva. Vet man om att man har ett oroligt barn är det kanske än mer viktigt att vara uppmärksam och lyssna.
När vi tog fram oron i ljuset så försvann den i samma sekund som den lämnade hennes mun, men jag får ständigt påminna mig om att den inte är borta. Att den nästa vecka kan dyka upp någon helt annanstans. Och som mamma gäller det att jag finns där bredvid, beredd att lyssna. Hjälpa henne att förstå och uttrycka sina känslor.
Nej, men jag kommer nog göra misstag, glömma om och om igen. Men eftersom hon inte känner igen ångestens ansikte och jag kan dess konturer utantill vill jag inte blunda inför det. Jag ser det som mitt ansvar att visa henne dess uttryck och vägar. Jag är inte mer än människa och vet att jag lätt kan missa hennes dolda rop på hjälp, att ångesten kan lura även mig.
Men jag vill aldrig glömma att den finns där, och det även hos ett barn är viktigt, och på riktigt.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
