Idag skulle jag jobba med e-kursen. Hade hela kvällen ledig. Har längtat till mitt skrivbord större delen av dagen. Men när klockan slår 16 och det är dags att gå hem så är det som att hela jag stängs av. Den där längtan, kraften jag tidigare burit, måste jag tappat någonstans på vägen mellan Trollhättan -Vänersborg.
Eller kanske ligger den kvar på kontoret, och väntar, på att vi ska mötas i morgon igen?
Kvällen blev inte alls som jag tänkte, och jag lät det vara så. Något måste jag ha lärt mig eftersom jag inte tvingar mig själv att prestera som jag brukar, tänker jag. Försöker klappa mig själv på axeln för att jag är duktig och lyssnar på mig själv men den klappen känns inte alls lika bra som den man får när man genomfört en prestation. Prestationsklappen är starkare på något sätt, mer äkta, genuin.
Nu säger jag till mig själv att jag är duktigt fast att jag inte menar det alls. Jag ljuger för mig själv och jag vet om det.
Jag vill gå upp klockan fem och ta en morgonpromenad, springa milen till helgen och lyckas skriva ett kapitel på en bok under veckan. Men istället sitter jag här,,,,och gör ingenting.
Huvudet springer men kroppen står kvar. Jag hamnar i mitten och vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag vet vad som är rätt och vad som är fel, vad jag borde göra…och inte. Ändå är det något inom mig som stretar emot och säger till mig att göra tvärtom. Jag vet inte vilken sida jag ska välja att lyssna på, för jag vet att den sida jag vill ta till mig, är den som far med osanning….vilket gör att jag inte litar på någon av dem.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar